Göteborgsposten – 13 juli 1866, sida 2

att så inträda i Garibaldis leder, men vägrats. Det är troligt att Garibaldi, på några tå hedrande undantag när, ej bade tillräckliga skål att vara nöjd med de främmande frivilliga ål 1860, för att nu vilja upprepa törsöket. —— — Bref sran Sverige. af Erik högh. V. En Söndagsutflygt från Stockholm. Det är Midsommardagen, följaktligen Söndag. klockan är half 12 på förmiddagen. Referenten lägger bort pennan för att gå ut och se på folklifvet, men först vill han spisa frukost. Hvem kan förtänka honom det? Han går till skallarn— i Stockholm ligga nemligen källrarne i första våningen och äro gentila! — Förunderligt! den är stängd! Värden måste ha slagit vantarne i bordet? — tänker han och går till näste granne, men äfven der är matsalen stängd. -lögst märkvärdigt! Han beslutar att nöja sig med en kopp chokolad och ger sig så i väg till Schweireriett, men — äfven schweizaren har sin utsäljning af sötsaker hermetiskt tillsluten —och man kan sicke engång se en skymt af hans mamsell genom rutan. Allt är tomt derinne, öde och tomt som dagen före verldens skapelse. Ivad i all verlden går det åt det gästfria StockI holms allragästfriaste borgare, som på det sättet midt I på ljusa dagen förbjuda sina hungriga skandinaviska bröder att sticka näsan inom dörrarne: — utbrister han, då han ser en svensk bror närma sig. — Kors, det är ju Söndag! svarar denne leende. — Äro de då i kyrkan? — Nej, det äro de visst inte! — Men, hvarföre öppna de då inte? — De våga icke. — För hvem? — Kors, lör polisen, vet jag. Herre Gud, hvad Stockholm ändå är för en dygdig och gudfruktig stad. I Köpenhamn finnes det icke en traktör, som drar i betänkande ut bespisa sin utsvultna nästa, fastän presten vid samma tid håller tal. Ja, i Innspruck den mest ortodoxt-katolska stad i hela Europa håller man hela Söndagen marknad omkring kyrkan, men här Innanför på krogen, Bror, Var det så tyst som om natten, Intet öl fanns om du tror, Nej, knappt en droppa vatten, Alsklige landsmän! Om J ämnen er hitupp till utställningen och icke tänkt på att hålla eget hushåll, så glömmen för all del icke att taga den stockholmska söndagsheligheten med i räkningen utan försen er ändtligen, liksom Israels barn i öknen, med proviant dagen förut, ty så länge presten predikar, vankas här hvarken manna eller något annat. Ändligen slog timman. Pres:en slutade. Dörrarne öppnades och i ett nu voro alla borden på Operakällaren upptagna. En Spiseseddel, reqvirerade jag. — Finns inte! svarade min lilla Ganymed. — En matsedel! Finns det då? — Nej, det är Söndag! — Ja så, äro vi nu der igen! Finns här då verkligen ingen mat? — Jo, bevars, skall det kanske vara biten? — Hvilken bit? — Salta biten! Här finns inte annat idag. — Nå, så kör för biten då! Det var ett stycke varmt, kokt, salt kött med tillhörande potatis och en sup, En anspråkslös mältid, men hela verlaen måste i dag på operakällaren nöja sig med samma förfriskning. Det hör till Stockholmarens lokala njutningar, att om Söndagen ta salta biten på Opris. Derifrån bar det af ner till ångbåten. Hvad staden ser midsommarlik ut i dag. Solklar, molfri himmel och solklara, molnfria ansigten öfverallt. Löfsalar utanför alla dörrar, till och med den ärevördiga kyrkan på Ladugårdslandet har fått sig en krans af björkar omkring sin kupol och ett torn at grönt derofvanpå! Och huru festligt ser det icke ut nere vid hamnen! Alla fartygen äro prydda med björklöf. Däcket är förvandladt till en löfsal, masterna ha få t toppar och grenar. Se hvilket brokigt virrvarr af menniskor vid alla ång-gondolerna! Hela Stockholm och alla dess gäster äro också i begrepp att utvandra. Stockholms gondolflotta har något att betyda. Den påstås utgöra mellan 60 å 70 små och stora ångare. Vi gå ombord på en de största. På ett ögonblick är den uppfylld af passagerare. Färden går utåt Saltsjosidan till, förbi den vackra klippön Kastellholmen, som i dag är dekorerad med grupper af festligt klädda Stocknolmsbor. Vi glida förbi Friesens Park, Djurgårdens Charlottenlund. Den hvimlar redan af besökande från staden. Det förefaller mig underligt nog, att svenskarne jemnt hålla sådane loftal öfver folklifvot i Tivoli hos oss. Der gå vi omkring och se på hvarandra, på Pjerrot, på cuncanerande sångerskor och kullbytterande öknens söner, höra på Lumbyes musik och vårt sällskaps anmärkningar öfver de förbigående. I lusthuset se vi en hederlig borgarefamilj samlad kring det hyrda teköket och på dansplanen svänger Peter Ravn fröken Tokkerup omkring sig, ty till att dansa finnes icke tillräckligt utrymme. Nej, tacka vill jag då i Friesens park, der är minsann annat folklif! Der finnes endast grönt gräs och gröna träd, men der behöfves icke någon konstgjord förlustelseupparat, man intager sina måltider i gröngräset, dansar på gräsplanen efter en enda spelmans fiol, leker enkleken o. 8. v. Då och då etableras ett litet slagsmål. Det är visserligen mindre civiliseradt, men dock ett solklif! Vi ångade raskt förbi de skogbeväxta klippstränderna, hvarest de vackra landställena trona på tinnarne eler titta fram mellan bergsskrefvorna. Dei dåna tre kanonskott mellan bergen! Det är en famili som väntar väster med ångbåten och som redan pi