Göteborgsposten – 13 juli 1866, sida 2

2?8 2 TT be och tills dess vi gingo i land. Den sjunkande selen illuminerade de höga stränderna på ert så förtrollanångt häll skickar dem den första hälsningen. Se h ler står en grupp vackra unga damer — i dag äro s Jla damer vackra, det är deras beau jour, ty deäro slada — högt uppe från en klippa vifta de med sina vita näsdukar en hälsning till vänner och kusiner ombord på ångbåten. Väåninnorna ombord svänga li-Un caledes sina hvita fanor. — Ack, förlåt min herrel! ; — Oh, jag ber, gör alldeles ingenting! — Det är. on verklig förnöjelse att känna kind och öra berörda af en sådan liten vacker hand. i Nu kila vi igenom Skurusund, en smal passage, som kröker sig mellan klipporna på begge sidor. Det är ett fullständigt Rhenparti. Jag finner d ssa stränder nästan ännu vackrare än Rh ns, ty här sta klipporna ännu i sin naturliga gestalt, de ha icko tj blilvit terasserade och linierade som de motbjudande j rhenska vinbergen, och så slipper mun till på köpet; att höra detta hadiska Gotilich!och detta ackliga tWunderschön!, hvarenda gang man passerar torbi ett klipparti, ej heller stå här några exemplar af dessa evigt mumieartade engelsmän med sina kikarej och resehandböcker i vägen för en. Jag ullråder obetingadt alla mina landsmän att åtminstone i år, soredraga Skurusund framför Rhen, ja, framför sjelsva Donau, som likvisst är längt vackrare. Bom!, Bom! Bom! Här ljuda åter gladjeskott. Här är mycket bättre ati vistas än derute i Tyskland, ! det kan jag försäkra alla reselystna. Der skjuter man i dessa tider nog icke annat än — nodskott. Vi lägga till vid den ena strandbryggan efter, den andra. Öfverallt välkomsthelsningar, omfamningar ! och förtjusning! Bakom mig hör jag eu norsk bror smått ondgoras osver svenskarnes böjelse för ofvordrift. Lika mycket! Vänlighet är eu god sak, och det goda vinner icke på att knapphändigt afmätas. Det är alltid en lust att bli mottagen med goda mi-! ner och vänliga ord. Hvem plockar väl sönder den bukett, som räckes honom till välkomsthelsning, för att undersöka, om blommorna ha rötter 7 I Nu ha vi också nått malet för vår resa. Här; väntar oss vår vän med båtar för att föra oss vidare. Vi fylla hela tre stycken, vårt antal är legio, ty vi äro manga! Från detta nu äro vi hans gäster, och han undlägnar, bespisar, bedricker och behandlar oss på ett så älskvärdt sätt, att det minsta, vi till tack kunna göra honom är: att icke sätta honom i; bladet ... De, hufliga dagarne äro alltid de kortaste; till och med den långa midsommarsdagen kan synas kort, när man tillbringar den så behagligt. Astonen nalkades. Utvandrareskaran vände tillbaka till embarkeringsplatsen. Efter en förtjusando fotvandring uppnådde vi åter Skurusund. Uppe på höjden togo vi ett sista afsked. Der sjöngs, der aracks, der i hölls tal, der tackades, der hurrades — och så gingo vi ombord. Hemfarten var den herrligaste tur jag någonsin kan påminna mig. Den var så skön, utt Jag icke nandes spilla ett enda ögonblick pa samtal, utan satt tyst och såg mig omkring, ifrån det vi stego ombord 8 ö ö de sätt, att man skulle vara tvungen att ha alla pyroteknikens gödande och flammande färger på sin palett för att kunna afmåla dem. Furoch granstammarne skimrade i det vackraste rosenrödt, de grå klipporna skiftade färg i de skönaste violetta öfvergångar, de hvitmenade villorna glänste som guld och alla deras fönsterrutor lågade. Sjön stod spegelklar; endast kölvattnet från de tusentals båtarne krusade spegelns jemna yta och blandade aftonhimlens alla färger deri. Det gick en stråle af guldåldern öfver hela scenen. Himlen var gyllene, sjön likaså och bergen guldbeströdda, allt som var ljust stralade af en gyllene gloria och alla anleten voro ljusa. Nästan i hvarenda backsluttning sågo vi ett sällskap lagradt så pittoreskt, som om man soresatt sig att konkurrera om premien för den bästa illustration till don oöfverwäffliga, evigt unga slutsången i Fredmans Epistlar: efbjla vid denna källa!. Öfverallt ljöd sång, skratt, jubel och glädjeskott genom aftonens stillhet. Hvar gång vi seglade förbi en af de otaliga losbebiydda båtarne helsades vi med ett dånande hurrah! Flickorna viftade med sina näsdukar, karlarne med sina hattar och punschbu:eljerna vände sig mot höjden med botten uppåt. Det var vår skål man drack, hvarföre? Derföre att man kände sig vänligt och broderligt stämd mot hela verlden, och kände att vi utgjorde en del af denna verld. Det var alltsammans fullkomligt i guldålderns stil. Till sist foro vi förbi det pittoreska Södermalm! Det strålade i en belysning, hvartill jag ännu aldrig skådat maken. Södermalm tar sig bäst ut belyst af aftonsolens strålar — naja, det gör då för resten hela verlden. Först när solen begynner att dala, får man ju ögon för hennes skönhet. Vi stego i land vid Gustaf den Tredjes staty. Han har fått en passando plats der, han snillets, glädjens och det lätta sinnets konung! Det är dock ett fel, ott han vänder ryggen åt sjön och Djurgården, folkglådjens och solklifvets fria fält, lör att se upp mot slottet. IIvilket hvimmel af landade gondoler och ilandstigande stockholmare det var omkring hovom, det kan en köpenhamnare bäst tänka sig, om han föreställer sig en svärm af menniskor som en vacker Söndagsafton under högsommaren strömmar hem från Frederiksberg och Tivoli, fördelad på båtar och inbogripen i att stiga i land. Anggondolerna komma i stället för både jernban-, spåroch kaparvagnar i detta Nordens Venedig! Och när vi kommit i land — hvad sedan? Jo, då gingo vi till sjös igen på en annan ångare: vi voro väl inemot ett tjog danskar i sällskap, men med den mest rörande enighet funno vi både aftonen och stället så vackra, att vi längtade efter ännu mera a! detta ljufliga. Så drogo vi öfver till Djurgården, fast beslutna att icke gå till sängs, så länge den vackra aftonen räckte, men, ack, — under denna årstid findet ingen gräns mellan afton och morgon...l!l!! frätgEOHU I 13 Juli IN66.