Göteborgsposten – 13 juli 1866, sida 1

nåste vara stränga väktare inom konstens empel och som ofta strängt bedöma hvad pu. — 3 liken högt applåderar, ha kommit i en ytterst besvärlig ställning gentemot det stora föerilustspelet le pied de Mouton (Bockfoten), Recensenterna rysa Åur estetisk synpunkt, men ha dock funnit sig besogade att icke slå hjal pjesen, hvilket ej heller skulle medföra någon menlig verkan för hr Rodhe, som på pjesen gör så briljanta affärer, att alla de ötriga teaterdirektörerna tå grå hår. Äfven i vårt fredliga Stockholm ha två stormakter, som ofta gnabbats, nu nästan sammandrabbat. Den ena har redan uttärdat sin krigsförklaring; det beror nu på om den andra stormakten upptager den eller begär fred. Förhållandet är i största korthet, att då den välsignade beväringsfrågan diskuterades i borgareständet, så försäkrade hr L. J. Hierta att i krigsvetenskapsakademiens tidskrifts 17 ärgångar försvarsväsendet i Schweitz icke bevärdigats någon uppmärksamhet, hvilket tal. ansåg i hög grad karakteristiskt. Borgareståndets ende militär, representanten för Grenna, hade ej studerat nämnde tidskrift, och kunde således ej yttra sig i saken; men akademiens sekreterare, general Hazelius, blef tal. ej länge svaret skyldig. Han hänvisade (i Aftonbladet) hr Hierta till flera i tidskritten efter 1856 förekommande uppsatser i ämnet; men i stället för att erkänna misstaget, klandrades hr Hazelius skarpt derföre att anmärkningen i alla fall var befogad beträffande tiden före 1856. Nej, detta går sgu för långt, tyckte hr Hazelius, och derpå undrar jag icke. Han satte sig ner och studerade tidskriften, och derigenom kunde han bevisa att alla åren sr. o. m. 1844 t. o. m. 1855 hade i densamma förekommit slera uppsatser om försvarsväsendet i Schweitz, hvadan han jemte förklarandet att hr Hiertas yttrande var lullkomligt sanningsvidrigt uppmanude honom erkänna det, vid ätventyr att saken anaars anhängiggjordes vid vederbörlig dowmswl. Det är nu på detta antingen-eller, som man otåligt väntar. Sorgligt vore det om en injurieprocess skulle uppstå mellan två gamla män, som i ungdomen varit nära lierade, som begge ha en tramstående ställning och som begge räknas till publicitetens veterane: fastän stående i olika läger. Flertalet af dem som till helsans vårdan de besökt utländska brunnsoch badorter ha lyckligen återkommit, åtskillige efter kuriösa ätventyr och diverse irrfärder. En rik köpman srån en af våra småstäder tillfrågades vid sin äterkomst: Huru kunde du undgå att tagas som spion: -Jo, ser du, jag gick qvicki tillväga. Jag gjorde mig nästan stendöt och så köpte jag mig för 5 rdr en stor öronlur som jag beständigt begagnade, och sade be ständigt forstår mscht! när någon tilltalade mig, men visade upp min marschroute och skrek tårvärst, och så skrattade de åt mig. Men i kupcerna blundade jag nästan hela tiden för att ej väcka misstankar. Men Herre (Gud, så glad jag blef, väl kommen ombord på Svea, när jag fick vända ryggen åt allt hvad tyskar heter 3 Beklagansvärdast är dock den gamle pre sidenten ÄÅ, ty till hans diet hörer att årligen göra en trip till Homburg. Men i år mäste han bli hemma omödan de slås så befängdt Tyskland, och i år just känner han på sig att turen ändiligen skulle komma. Apropos tur, så har hr X råkat ut fö motsatsen. Han är ungkarl, har en god tjens och eger 50,000 rdr. Han tror på Daglig Allahansdaa onvnddamar am an kära ss ml egehanken