Göteborgsposten – 13 juli 1866, sida 1

— Ja, det skall bli en nöjsam afton, detta, tänkte hon då hon satte det sista fatet upp i hyllan och var färdig att ga. I detsamma gick dörren upp, och Gunnar stod på tröskeln. Det var som om en ljungeld hade slagit ned för hennes fötter, hon blef blossande röd i ansigtet och stod liksom fastnaglad vid goltvet. Gunnar såg sig förundrad omkring. — Hvad skall detta betyda? frågade han och tog ett steg framåt — eller väntade du mig kanske icke så snart tillbaka. Hennes barm häfdes och hon blickade stum ned framför s — Hvart ämnar du dig? fortfor han och gick fram samt tog hennes hand. — Jag skulle med på bröllop, svarade hon med qväfd stämma och utan att våga se på honom. Han släppte hennes hand och stirrade på henne. — På bröllop! Hvad skall väl detta betyda, Lit? Hon sjönk ned på bänken och dolde ansigtet i sina händer. — Lif, hör du! ropade Gunnar och hans stämma skältde af både fruktan och vrede. Hon grät alltjemnt, men plötsligt attorkade hon sina tärar och blickade honom in i ögonen.