Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 2

Rättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. För någon tid sedan uppdrog handelsbiträdet E. Berndtsson åt cn karl som han icke kände, att från Skeppsbron bära en kista med kläder m. m, till B:s bostad vid Dahlins gata. B. var nog oförsigtig att icke sjelf följa med karlen, oaktadt denne hade ett utseende, som icke rekommenderade honom hvarken till medborgerligt eller enskildt förtroende. Också blef följden den, att B. hela dagen fick kasta fåfängt spanande blickar efter den okände mannen och den välbekanta kofferten. B. som började finna att han blifvit lurad, anmälde saken i polisen. Polisöfverkonstapeln Larsson lyckades slutligen att få reda på det en karl vid namn Gustaf Mårtensson hos handl. J. Johansson vid Torggatan insatt en koffert, hvilken han förklarat för sin, men som sedermera befanns vara just den som blifvit Berndtsson frånstulen. Ät. skilliga kladespersedlar funnos väl vid aterfinnandet qvar i kistan, hvilken synbarligen hade blifvit uppbruten, men andra voro deremot bortstulna. Gustaf Mårtensson blef naturligtvis efterspanad och i Måndags morse gripen. Vid ett förberedande förhör som poliskommissarien Kant genast företog med den häktade visade denne den mest beundransvärda oförskämdhet som någon anklagad och mer än till hälften öfverbevisad väl gerna kan ädagalägga. M. medgaf till en början att det var han som insatt kistan hos handl. Johansson. Men denna kista var hans egen förklarade han. Den hade blifvit till honom pr ångbåt nedsänd fån landet af en bonde vid namn Jan Petter Jansson, som i sitt förvar hade lösören lör många tusen riksdaler tillhöriga Martensson. Do i kistan förvarade persedlarne uppvisades den ena efter den andra för M., hvilken försäkrad sig ega alltsammans. Kom man så slutligen i rdningen till ett par skarpskyttebyxor, som lågo längre ned i kistan. — Dessa kunna väl ändå icke vara dina? frågade poliskommissarien. — Jojo men! svarade M. obesväradt. — Är du skarpskytt då? — Ja, det är klart, genmålde M., liksom hade det varit oförsynt att tvifla på att hans sosterlandskärlek drifvit honom att ställa sig bland fäderneslandets frivilliga försvarare. — Vid hvilken skarpskyttekår! — Åh ... vid Bohusläns! — Jaså, den kåren har jag ej hört omtalas. Vid hvilken afdelning? — J0 . detvar vid norra bohuslänningarne. jaha vid norra! förklarade M. med mycken tvär kerhet. — Hvem var öfverbesalhafvare? — Olverbesälhafvare? ... Det vete s—nmn Det vore vi litet hvar. På Måndags eftermiddagen, då förhöret fortsattes, hade M. förändrat sin taktik. Han erkände nu att han emottagit kofferten på Skeppsbron af en okänd person, som uppgifvit sin adress. Denna hade han emellertid afglömt och ett par timmar sökt Berndtsson i Rangströmsliden, gående ur hus i hus, tills han slutligen fann omöjligheten af att redligen återlemna den mottagna kistan. Han vände sig åter mot staden och hörde i ett fö ljningsstånd att en person der ögonblickligen förut frågat efter en karl med en kofsert. Angelägen som han var att återställa den han innebade till rätter egare, hade han ånyo sprungit omkring för att söka personen, men allt sorgäfves. Han hade då insatt kofferten hos handl. Johansson, men de i densamma saknade kläderna hade han visst icke tagit. Det blef upplyst, att då han insatte kofferten hos nandl. Johansson förklarade han, att det var hans egen. Den sist anförda historien uppdukade han äfven går, då han var inställd till förhör i poliskammaren. Polismästaren erinrade honom om, att då han ej ick reda på egaren till kofferten skulle han anmält aken i polisen. ! — Det hade jag mindre kännedom om, förklarale M. lika orubbligt. I Mårtensson, som utan tvifvel är en riktigt inpikad skälm, har varit tilltalad för ett par rån, men från essa anklagelser blifvit frikänd till följe af brist på evis. Deremot blef han år 1862 dömd för första rean stöld till sex månaders straffarbete för tillgrepp