Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 1

Och Lif som ej kunde märka att hon satt fången i nätet och att Aslag med hvarje ord han talade blott drog maskorna allt tätare och tätare tillsammans öfver henne! Nu gällde det hvem som skulle ha den största vinsten af fångsten, Gunnar eller han. Hvem var den starkaste af dessa två? Det var nu på tiden att anställa ett försök, tänkte Aslag, och sedan måtte det bira eller brista. En dag hade Gunnar gatt ned till byn i nagra ärender och var ännu ej åtarkommen, oaktadt det redan led mot aftonen. Lif hade tändt ljus, tagit fram spinnrocken och satt nu och väntade på honom i stugan. Plötsligt öppnades dörren och Aslag trädde in. — Är du ensam, Lit, och får jag sitta här en stund och prata med dig? frågade han förlägen och blef stående nere vid dörren. — Huru kan du fr rade hon och smalog; du plägar annars ej vara så rädd af dig. Nej, men jag fruktar att du nu skall bli rädd för mig! Han slog ned ögonen och satte sig vid hennes sida på bänken. — Jag gar nu och döljer något för dig Lif, sade han slutligen långsamt och suckade djupt, i det han drog fram knifven och brynte den på bordskanten. Kan du minnas hvad jag i så? 5