Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 1

Smedjegatan. Ootehor, —— som deremot ej försvann, det var den gamla sästningen, som från sitt ännu upphöjdare läge dominerade icke blott staden, utan hela nejden. Ju mer den närmade sig, desto lifligare trängde sig minnena från dess forntida makt och storhet mig till mötes. Nycklen till danska väldet i norr, var den en tid al stor betydenhet, och heta strider ha ofta blifvit utkämpade kring densamma. Mer än en gång ha dessa fält, på hvilka rika skördar nu gunga i vinden, varit genomdränkta af blod. Fran dessa berg, på hvilkas sluttningar pägra magra får nu hemta en sparsam näring, och från hvilka man då och då kan höra de entoniga ljuden af ett vallhjons lur — från dem ljödo en gång krigslurar och sköldeklang, medan under den torsva, der den lilla Ijungblomman framdrommer sitt korta obemärkta lif, benen multna af dem, som en gång uppfyllde denua trakt med dånet af sina bragder. Ösvor såväl dessa, som deras namn har dock glömskan sållat sin aska. På den rullande vågen hade de ristat sina bragder — men vågen forsvann och med denna de runor, som skulle föra deras namn till efterverlden. Mörka och liksom hotande drogo de bleka hamnarne af dessa namnlöse förbi mig. I bjerta, lefvande drag trädde denna tid mig till mötes, med sitt mod och sin tapperhet, sin trohet och hängifvenhet, sin mysticism och sin öfvertro, med ett ord: med sina motiver för en viss lifvets poesi om man så vill, men också med sitt mörker, sitt vald, sitt godtycke och sitt barbari. Ur dessa drömmar väcktes jag först genom vagnshjulens russel mot otengatorna. Eu smula yrvaken, såg jag mig nyfiket omkring, men regnet hällde i strömmar, och jag var glad att efter ett par misstag ändtligen ha hamnat i de rum, jag för några veckor skulle anse som mitt hem, om också utan det der -första intrycket, ni vet, hvarom man, vid en ny bekantskap, alltid har så mycket att förmäla. Följande morgon uppgick deremot med en så mycket klarare sol, och denna var ej långt hunnen, då jag var på benen och ute för att orientera mig. Naturligtvis var det mot hafvet, som både mina tankar och steg först vände sig. Den gamla bekantskapen te först upplifvas. Under promenaden dit fick jag dock tillfälle att göra en ny sådan, och denna föga mindre angenäm. Jag stötte nemligen helt oförmodadt på en liten den allra täckaste fläck till promenadplats, man gerna kan önska sig. Det var gamla brunnsparken, sade man mig. Den är liten, knappt så stor som den gamla brunnsparken i Göteborg, men hvilken lummighet, hvilken grönska! Det föreföll mig nästan, som om den under barken pulsande safven velat bryta sig fram mellan hvarje fiber, hvarje por på de stora, saftiga bladen. Eti särskilt behag för mig hade denna plats derigenom, att jag åtminstone någon gång slapp att se de der moderna parkanläggningarne med sitt effektsökeri, sina slingriga krumlingar och krumliga slingringar. För oss gamla äro ju de gammaldags parkerna, med sina raka, ståtliga allerader och snörräta gångar, dessutom alltid en mer eller mindre kär påminnelse om vår barndom, då vi ofta sågo dem. Och hvem är så olyckiig, atv ej hvarje påminnelse om denna tid skulle vara honom kär! Här var mig godt att vara, men mellan de gröna lofven vinkade hafvet så friskt och inbjudande, att jag snart fortsutte min färd. Nedkommen till hamnen, tog jag plats på en al de å hamnarmarne stående sofforna. Det blåste en frisk vestlig bris, och upprördt af föregående dagens storm, häfde sig vattnet så högt, att böljorna nästan nådde mina fötter. Öfver de blå fälten, med sina skuggor och dagrar, med sitt brus och skum, sken solen i all sin glans. Det var en präktig anblick och jag år verkligen färdig att beklaga en hvar, som åtminstone ej en gång i sitt lif fatt njuta denna anblick. Och hvilken luft sen! Så frisk och ändock så mjuk! Man dricker ur helsans bägare i djupa drag. Hafvets förmaga att kalla oss från det närvarande och verkligheten förnekade sig ej heller nu, och de gamla tiderna med sina mäktiga gestalter började att gå om igen. Ovilkorligen vände sig mina blickar mot den gamla fästningen. Den skulle, trodde 7, låta dem framstå lika lefvande som dagen förut. Men hur jag såg och såg, någon fästning kunde jag ej få ögonen på. Icke kun re de der långa, röda husen, som grinade emot mig i solskenet; vara denna? Om en skånsk eller dansk plattgård kunde de — pa läget när — något så när påminna, men om en såstning? Omöjligt! Gud vete hvar jag hade haft miuögon dagen förut. Då spökade torn och vallgrafvar. murar och skottgluggar, hjelmar och vajande fjäderbuskar framför mig. Att jag nu såg annat än e par långa, rödgriniga husräckor, ett par blå skyller kurar och ett öppet fönster, genom hvilket en lösryckt gardin då och då fladdrade, kunde jag, tvärt emot mina egna ögons vittnesbörd, omöjligen påstå. Nu fingo romangrillerna en duktig örfil, och jag befann mig på en gång helt nykter och yrvaken. Att bli så der häftigt väckt, är alltid obehagligt, och nagra ögonblick åtgingo, innan jag riktigt hunnit komma i mitt esse. Men sedan detta skett, var jag rätt glad att ha fått göra min lilla morgontripp i egna skoplagg och ej, likt Krigsraadet i Lykkens Galoscher, finna mig försatt en fyra, femhundra år tillbaka. Jag fortsatte salunda mina upptäcktsresor, men åt annat håll, och den lilla staden togs nu i närmare skärskådande. En mera egen anblick, än den Warberg företer efter branden, kan man knappt tänka sig. Om man med förbundna ögon läte föra sig från den delen, som qvarstår efter denna till den nyuppbyggda, skulle man, vid bindlens borttagande omöjligen kunna ana det