Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 1

— —— sMWLWAAA. ———— O— nyligen sade dig om tattarne, fortfor han och hackade i bordet. — Ja det minnes jag fullkomligt, svarade hon. Och ifall jag nu sjelf vore en sadan tattare, skulle du då ej sparka bort mig, du liksom alla dina likar? Rösten darrade, senorna voro spiinda och svetten bröt fram genom alla porer; ty nu gilldde det om han skulle vinna eller förlora. Lif blef något rädd i detsamma. — Nej, nu narrar du mig, Aslag? — Jag talar sanning, Lif, föll han henne i talet, reste sig med en stolt min och lade ena handen mot bordet. Tattare är jag och tattare vill jag förbli så länge jag lefver; men det flyter rent blod i mina udror, ty ja äkta, högboren romanisjäl, som med för ned på alla dessa usla bönder! Han var vacker som han stod der, hög och rak, med det svarta håret och de tindrande ögonen. ir en akt ser — Nu, Lif, sade han och såg på henne med en öm blick, har det kanske blifvit sanning att du också skulle förakta mig? Hon stod tyst och miktigt gripen af hans ord, ty detta hade hon aldrig drömt om. Det perlade några tårar i hennes ögon. — Du må nu vara hvem du vill, sade