Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 1

— 4 —174C4C4 1000man vore i samma stad. I den senare riktiga små palatser, i den förra äter verkliga bykojor! Och hvilken färg på de små husen sedan! Grönt i Guds fria natur är herrligt, men gröna hus — Kyrie Eleison! Det er ihhe praaligt men smukt og nelså f-n, då han doppa svansen i spenaten, — och sa tyck s de gamla Warbergsboarne tänkt, då de gåfvo sina små hus denna afskyvärda färg. I den nybyggda delen uer finnas vid torget och de bättre gatorna hus, som skulle kunna sticka u ett och annat vid sjelfvaste Stora Hamngatan, utan att man just behöfver taga gamla tullhuset till exempel. Så är rådhuset med sin granne tvenne byggnader, som med heder skulle kunna fylla hvarje plats med ej allt för stora anspråk. Ännu finnas visserligen här och der å gatorna många luckor, men blir blott torget riktigt kringbygdt och en sex, atta hus hunnit komma upp vid några af de till detta utmynnande gatorna, blir denna del af staden ouekligen särdeles vacker. Hvad som inom den nybyggda stadsdelen dock är egnadt att ådraga sig en mera allmän uppmärksamhet, är stadens verkligen ståtliga folkskola. Till det yttre har den visserligen intet öfverruskande, men till det inre så mycket mer. Om någon småstad i hela vårt lund kan uppvisa sådana folkskolesalar, vet jag ej, men hvad jag vet, är, att bland hulvudstadens samtlige folkskolor inga finnas, som äro mera luftiga, ljusa, höga och ändamålsenliga än skolrummen här. Skolmåterielen är ock vida bättre än hvad man vanligen plägar få se. Det är nu serier och jag har således ej varit i tillfälle att höra eller se barnen, men jag har talat vid flera, som ha sina barn i skolan, och alla öfverensstämma deri, att baruen, långt ifrån att behöfva manas dit, snarare längta till skoltimmanDetta är den närmaste följden al den vackra, behagliga skollokalen. Hvilka frukter för framtiden detta åter skall bära, är ej svårt att förutse, ehuru de ej höra till dem, som en midsommarssol förmår bringa till mognad. Ara derfore åt detta lilla samhälle, som i detta fall tagit steget lullt ut i en tidsenlig riktning! Bland de publika byggnadslöretagen intager dock, hvad utseendet och dyrheten angår, den nya badinrättningen första rummet. Bassinen, nära en gång 5a stor som herrebassinen i Göteborg, tyckes liksom genom ett trollslag ha växt upp ur djupet. Vid påskiden i år lärer litet eller intet ha varit gjordt vid densamma, och nu simmar det lilla palatset stolt och tryggt bakom sin vagbrytare. Den salske Ran tycks denna gång ha bytt om natur och i stället uppträdt som en välvillig tomte. Den är hållen i quasi mohrisk stil och har ett särdeles prydligt utseende, med sina torn och kupoler. Då man inträder i byggnaden kommer man först in i en temligen ang korridor. Denne tyckes dock ej ännu vara sullt färdig och stskilligt i dekorativt hänseende vara att göra. Vid ändan af denna befinna sig tvenne glasdörrar, genom hvilka man inkommer i en stor, vacker al, målad i :n matt, behaglig färg. Midt emot dessa har man ater tvenne andra glasdörrar, hvilka leda ut på en täckt, rymlig balkong. Vid rummets båda ändar, midt emot hvarandra, ser man tvenne röda draperier, bakom hvilkas djupa veck dörrarne till, å höger, herrarnes och till venster damernas bassin äro gömda. Skulle således i parentes sagdt, något subjekt in masculino genere känna någonting liknande nyfikenhet, så har han intet derför, det försäkrar jag er. Sedan dörren bakom det högra al dessa öppnats, inkommer man i herrarnes bassin (om damernas kan jag naturligtvis ej tala, den ut ör en terra, eller rättare ett aqua incognita, fridlyst, som sagdt, för alla nyfikna blickar), och en mera inbjudande anblick, än som der möter en, kan man knappt få se. Kring sjelfva bassinen finnas tretton mer eller mindre komfortabla alklädningsrum. Den som kommer i tornrummet är söreträdesvis att lyckönska, ty derifran har man åt tva håll utsigt åt hafvet. Rummen äro målade enfärgade antingen i gult eller ljusblått och få derigenom ett än mera inbjudande utseende, IIvad sjelfva bassinen ungar, så slipper man da här, Gud vare lof, att bryta armar och ben eller fastna i något spjälvirke. Här har man till botten den präktigaste, mest härdpackade sand. Då hafvet är lugnt, är vattnet så klart, att man kan särskilja sandkornen på denna, och då det blåser från Getteron, då — ja då kan man inb lla sig att man fått all Grebbestads rara gyttja gratis intill sig. Idel fördelar som ni ser! Jag nämnde nyss om den vackra salen utanför hassinerna. Sedan man nu som Tritoner och Najader efter bästa förmåga, hvar på sitt håll, fullgjort sina partes i Neptuni rike — det heter nemligen ej ännu hos oss som i Amerika: Miss! may I have the pleasure to bathe you? — samlas åter vänner och slägtingar af båda könen i denna sal, som nu blir de båda teatrarnes foyer, der man skämtar, språkar, kastar boll eller på något annat sätt roar sig. Badhuset — det nya badhuset skulle jag säga, det låter annars som bestode man sig blott med ett sådant — ser ej heller så litet kokett ut der det ligger med sina spetsiga gaflar och sitt torn, må ni tro. Vid dess inre lägges i dessa dagar sista hunden. Då man å ena sidan tänker på den otroligt korta tid, på hvilken denna kommit till stånd, och a den andra ser all den omtanka och smak, som blifvit nedlagd vid dess inre ordnande, vet man knappt hvilket man mest skall beundra: byggmästarens fina omdöme och esbrit diarrangemem eller hans ovanliga energi. Detta nya etablissement, nu stadens tillhörighet, lär ha kostat bortåt 130,000 rdr; många uppgifva dock en vida högre summa. Jag har hört en och annan Warbergsbo beklaga sig häröfver, under förmenande att Äskatterna äta upp ossX, som termen lyder. Bah! De hederliga menniskorna borde just ha sig en liten före— —k —;: q——