Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 1

så skall densamme för mig hon slutligen och såg ömt på honom, du likvil ständigt blifva som du förut varit. Han stod som fastnaglad. — Är det sanning, Lif? Gud välsigne dig för dessa ord! Ja, nu må jag så gerna säga dig allt hvad som ligger mig på hjertat. Skulle du kunna hålla af mig, Lif, hålla så innerligt af mig som jag häller af dig? Du har förtrollat mig och din bild står framför mig bade dag och natt. Kan du hälla af mig, Lit Han fattade hennes hand, tryckte den till sitt hjerta, och orden brände på hans läppar, ehuru han knappt en gang sjelf visste hvad han sade. Hon släppte spinnrocken och barmen hiäfdes i vågor. Hvad skulle hon tänka? Derefter dolde hon plötsligt ansigtet i sina händer och brast i grat. Åslag stod der och syntes nära att qv af oro. — Lif, Lif, hvad svarar du mig Hon återhöll tårarna, lade den ena handen på hans skuldra och såg honom trofast i ögonen. — hedrar du mig nu, sade hon mildt men allvarligt, sa gör du en stor synd; men talar du sanning — ja, hör Aslag — då är det ingen i hela verlden som jag håller af så mycket som af dig, och jag har ej en enda tanke som ej tillhört dig redan för längesedan. (Forts.)