Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 1

Bref från Warberg. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Warberg d. 4 Juli. Så är jag då ändligen här! Efter snart tio års längtan har jag slutligen fått återse hafvet. Åter hu jag fått fattas af den der evighetsoch oändlighetskänslan, som denna anblick alltid måste inge; åter har jag fått höra detta mäktiga brus, med sin underliga förmåga att söfva oron inom oss. Jag har sådt återse dessa mäktiga, i solen utbredda, fält, med sina präktiga färgskiftningar; jag har fått betrakta denna stormupprörda yta — detta synbara kaos, der dock den minsta vattenkrusa är betingad af eviga lagar jag har åter fått se, huru de rasande vågorna mer sist hvityrande skum bryta sig mot klipporna — en bill af den menskliga viljans och lidelsernas vunmakt mot ödets obeveklighet. Allt detta hör och ser jag och njuter i full: drag. Det var ej utan att jag med en viss oro nalkades målet för min färd. Jag fruktade nemligen ati få se en natur, som genom sin nakna ödslighet ovillkorligen måste nedslå hvarje sinne, äfven det för sådana intryck minst mottagliga, och då man någon gång slår sig lös för att njuta, måste en sådan omständighet verka störande på det totalintryck, man önskade ega. Denna fruktan var dock ogrundad, ty om också naturen häromkring ej framter denna vekhet, denna lummiga grönska, som sammanfalla med mängdens begrepp om naturskönhet, så eger den dock i sina hårda drag stoffet till en sådan af vida högre slag. Det var en sådan natur, som anslog ackorderna till Ossians sånger. Sådana hedar, öfver hvilka ett blekt månsken sprider sin mystiska halfskymning, är det som Walter Scott befolkar med sina hemlighetsfulla väsen. Der och hvar reser sig ett naket berg, hvars fantatiska former kasta sin långa skugga öfver heden. Nära dessa ligger der och hvar några lösslitna klippbl ck, och i den mörka slagskuggan af dessa är det alltid. som han vid midnattstimmen låter elfvorna träda i sina trollska dansar, och dvergarne läsa skrinlagd rikedom ur hällent. Till tanken på dessa scener återlöres man ovilkorligen vid anblicken af en sådan natur som denna. Och dessutom, huru storartad måste ej en stjernklar höstnatt vara just härl Jag skulle vilja dröja här till dess, om ej för annat, än för att en sådan natt, då hafvet är lugut, få se ej en utan två stjernhimlar. Det var en kulen, stormig afton, då jag nalkades målet för min färd. Från de höjder, öfver hvilka vägen framslingrade sig, kunde jag då och då sv hafvet med sina hvita vågor, lika jättesvanor simmande i det aflägsna fjerran, samt närmare intill mig den lilla staden med sin kyrka och sin stora väderqvarn, der den från sitt dominerande läge med en viss högfärdig min tycktes se ned på de små husraderna under sig. Stundom var dock allt detta försvunnet, men hvad