Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 1

ute på gården. Då de skildes åt, låg en af tattarne blödande i gräset och dog efter några lagars förlopp; men 3 glömmer aldrig den högväxte och stolte karl som gjorde det. Hans ansigte hade förmörkats, händerna knöto sig så att knogarne hvitnade och ögonen tlammade. — Det måste dock ha varit en dålig menniska, som kunde göra det, sade Lif. Aslag sprang upp, skrattade och slog sig på knäna. Ha, ha! Ja du må väl säga det, du. Det är det sannaste ord du någonsin sagt, Lif, fortfor han allvarsamt, fattade hennes hand, tryckte den och henne rakt in i ögonen. — Jag måste både skratta och gråta af harm hvar gång jag tänker derpå, fortsatte han efter en stund; men sådana äro de flesta och skulle jag då ej hata dem? — Bibeln, sade Lif och såg vänligt på honom, säger att du ej får hata nagon. — Ja, men den säger också att du skall Iska alla dina medmenniskor; men det är just det som menniskorna ej göra. Nej, du må ej tro för illa om tattarne, Lif, ty om det också finnes utskott äfven bland dem så är det blott sådana som ej ha äkta romaniblod i sina ådror. Jag skall senare säga dig mera om den saken, men nu måste jag bort för att hugga ved.