Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 1

— — h — — lagstiftningen. Det har varit ett lif, fullt af kamp och ihärdig strid, men stridsmannen har eldats af lågande sosterlandskärlek; han har gått framåt med den kraft, som en lefvande öfvertygelse skänker, och med fäderneslandets bästa som mål, har han städse velat bortvälta de hinder som enskilda intressen, fördomar och häftigt partisinne oupphörligt lagt i hans vås. ö Under denna sin kamp har Gripenstedt, utan att någonsin svigta, troget fasthållit vid den stora och herrliga ide, som tiden bär på sitt banår, kring hvilket de frisinnade i andra länder äfven mer och mer samlas: den fria läslans. Han inskränkte likväl icke denna täflans frihet till det materiela förvärfvet, till handel och näringar, utan utsträckte den till alla områden, såsom då han — adelsmannen — på riddarhuset vid representationsfrågans usfgörande sade: Svoriges adel kan nu visa, att den ej behöfver bakom skyddet at föråldrade privilegier kämpa för upprätthållandet af sin ställning, utan att ridderskapet och adeln under fri täflan med hvilken samhällsklass som helst, endast på grund af kunskaper, duglighet, verksamhet och fosterlandskärlek, allt framgent kan intaga ett framstående rum i ledningen af ett för oss alla lika kärt säderneslands öden. Dessa ord voro ett uttryck för Gripenstedts hela verldsåskädning, som var och är, att personep, menniskan, bör bedömas efter sin inre beskaffenhet, sitt sanna värde, likasom varans värde beräknas efter samma måttstock. De privilegierade törtjenster som den sjelsskrifna rätten, utan afseende på motsvarande inre egenskaper, gal Sveriges adel, voro i hans ögon lika ogiltiga som det ökade värde, handelsvaran erhåller genom skyddstull, utan att derför vara bättre, ja, kanske ej ens så god som den man skulle kunna köpa för ett vida billigare pris, om det skyddande privilegiet icke funnes. I båda fallen begår lagstiftningen orättvisa mot folket, i det den gilver en person eller ett ting ett högt värde utan motsvarande verkliga förtjenster. Ingen har varmare än Gripenstedt framhållit dessa sanningar och vi erkänna alla tacksamt den vältalighet och kraft, hvarmed han visste att under våra Decemberdagar föra deras talan. Då Gripenstedt i April 1848 inträdde i regeringen, hade Sverige endast några få mils jernväg, som tillhörde enskilda bolag och dretvos med — bästkraft. Det var nödvändigt för landets utveckling, att samfärdsmedlen förbättrades, på det handel och vandel ej skulle alldeles afstanna genom oförmågan att deltaga i den stora täflan, hvilket nästan omöjliggjordes för de inre delarne af landet genom bristen på billiga och lätta kommunikationsmedel. Denna brist måste naturligtvis genom de stora transportkostnaderna fördyra varorna på de större handelsplatserna, så att dessa på grund af den stora konkurrensen icke kunde afsätta dem, hvaraf följde, att producenterna nästan uteslutande voro inskränkta till den inhemska förbrukningen. Detta ogynnsamma förhållande måste afhjelpas, men huru? Det hade blilvit en stående sats, att Sverige vore det lycklisaste land på jorden, derför att det ej hade någon statsskuld. Men vår kapitalstyrka var ej tillräckligt stor, för att vi skulle kunna med egna penningar utföra de nödiga jernvägsanläggningarne (den för detta ändamål 1855 öppnade inländska subskriptionen inbragte blott 277,000 rdr). Jernvägarne måste dock byggas, och det blef nu Gripenstedts lott att uppträda mot den i detta hänseende rådande mening och tala för upptagandet af ett lån i utlandet. Han afgaf en märklig beskrifning ötver landets ekonomiska och finansiela hjelpkällor, samt dess derpå hvilande förmåga att utan öfveransträngning kunna utföra de jernrägsanläggningar, som regeringen föreslagit. Denna berättelse inbragte ministern spenambet blomstermålare af motståndarne. Men nan genomdref dock sin önskan, och resultaet är, att vi nu kunna med stolthet hänvisa vå ett storartadt jernvägssystem, hvilket allrig förut ett så kapitalfattigt och glest be