Göteborgsposten – 10 juli 1866, sida 1

på venstra sidan till Ca di David och Dossobuono. De öfriga divisionerna voro uppställda trappformigt mellan Villafranca och Valeggio på det sätt, att general Sistori höll den sistnämnda staden besatt, under det generalerna Cugia, Pianelli, Briguone och Gavone besatte det mellanliggande området. Om det nu var för att skafla sig bättre kunskap om österrikarnes ställning, angående hvilkas styrka och uppställning man märkvärdigt nog alldeles icke tyckes hafva varit väl underrättad, eller al egen drift eller på grund af omedelbara befallningar från generalstaben, nog af, general Durando anordnade ännu på attonen d. 23 en stor rekognoscering, som också börjades genast d. 24 kl. 1 på morgonen. Prins IIumbert började sitt framryckande, men såg sig plötsligt stå, medan han endast trodde sig hafva att göra med en stark patrull, midtemot en ötverlägsen österrikisk styrka, hvilken sökte kringränna honom. Han fattade djerft sitt beslut, lät bilda fyrkant och motstod lika hårdnackadt som lyckligt österrikarnes upprepade angrepp, tills general Bixio trån Villatranca hann skynda honom till hjelp. Båda höllo sig hela dagen tillsammans och gjorde så lyckligt motstånd, att de ej förlorade en fotsbredd jord. Förgätves gör det österrikiska kavalleriet de mest lysande choceer, fåfängt tränga uhlanerna fram till italienarnes batterier, Bixio och prins Humbert taga sjelfva sabeln i hand och slåss som meniga soldater, ständigt uppeldande bataljonernas mod. Kampen var het och stod länge oafgjord. Bersagliererna göra under af tapperhet. Arlilleriet uppväcker genom sin kallblodiga hållning hela armåens beundran, och soldater af alla vapen, som stått utmattade etter flera dagars marsch midtemot fienden från tidigt på morgonen, utan att få någon föda, ja, utan att kunna erhålla en drick vatten att dermed läska sin brännande törst, slåss med ett mod, som väcker den största beundran, Zmellertid blir general Cerale, som på venstra sidan företager samma manöver som prins Humbert och hvilken tyckes vara lika oriktigt underrättad som denne, af en betydligt ötverlägsen österrikisk styrka kastad tillbaka till höjderna vid Somma Campagna. Kampen blir nu allmän. Alla de nämnda divisionerna togo del deri. Man skickar adjutanter till Cerlungo, för att underrätta Lamarmora om, att den stora rekognosceringen står i begrepp att antaga omfånget och betydelsen al ett stort slag, ett slag, som man ej finge förlora. Ötverbefälhafvaren skakar misstroget på hufvudet och säger: Det är blott kanonerna irån Peschiera, som skola säga, att de våra tramträngt till Verona. Lamarmora tror ej, att situationen är allvarlig, under det österrikarne, hvilka ha bättre reda på hvad som står på spel och ej oroas från Mantuatrakten, sortlarande draga friska trupper tillsammans på valplatsen från Verona, Peschiera och tillochmed från Rovigo. Man strider ännu alltjemt med den största förbittring. Generalerna Cugia och Pianelli bringa fienden flera gånger i förvirring och drifva honom, fastän han alltjemt återkommer med friska krafter, bort framför sig. Sistori är emellertid icke så lycklig i Valeggio. Han måste uppgifva denna stad. Lamarmora, som kl. 3 e. m. befinner sig i Goito, ser i allt detta ännu intet, som liknar ett större slag, och likväl voro på italienska sidan ej mindre än afdelningar från 8 olika divisioner, 8 batterier samt några sqvadroner husarer och uhlaner i elden, hvilka böllo stånd mot en öfverlägsen styrka, som enl. fångarnes utsago växte från 60,000 till 80,000 man. De divisioner, som lågo i och omkring Goito,