Göteborgsposten – 6 juli 1866, sida 2

bara. Då och da lossnade grus och jord högt uppe pa fjället, tog med sig i farten alla de stenar och all den snö som lågo i viigen, och nela massan gled så nedåt i det den oupphörligt förstorade sig och rullade allt hastigare, och ckot fran klipporna förkunnade det vida omkring öfver trakten. Hur öde är ej den tranga stigen som förer tran Haugen ner till den mera befolkade trakten? Det finnes ej ett träd, ej en bäck som sorlar, ej så mycket som en sparf som qvittrar, eller en glimt af solen som förgyller snötäcket. Allt är så allvarligt, sa öde och trängt att man känner sig helt beklämd om hjertat. Hvad tycker du, Aslag. ir det en angenäm färd, denna? Han ser sig heller ej omkring; han blott går och gar, dritvande kon framför sig. Han hör ej huru snön knarrar under fötterna, han känner ej en gäng att det är kallt, ty der hvälfva sig tankar inom hans hufvud som bränna honom. Då höres en röst uppe pa fjället. Han far summan och ser sig omkring, ty han tycker sig känna igen rösten. Ilan ser nagot som sitter uppe på höjlen och vinkar med en staf. Nu höres rösten igen; det rör sig, och snart kommer något framstultande mellan stenarne, ner emot honom. ltt ögonblick derefter stod hans mor hos honom på vägen och stirrar på honom med sina små, genomträngande ögon.