Göteborgsposten – 6 juli 1866, sida 2

ett annat utseende — ty, och den känslan röner hvar och en, det kan ej längre fortfara på samma sätt som hittills, om icke Österrike skall alldeles sönderspringa och upplösas. Det vore derför önskligt, om det visade sig vara mer än ett enskilt hugskott, då wienertidn. Presse! antyder, att sedan den österrikiska sydarmåen vederlagt hvarje misstanke om att endast fruktan skulle kunna förmå Österrike att sluta varaktig fred med Italien, har nämnda armå nu en annan mission att uppfylla, neml. att förena sig med nordarmåen mot Preussen. Men en varaktig fred med Italien kan Österrike endast vinna genom Venetiens afträdande. Skulle det habsburgska huset ändtligen vilja beqväma sig till denna uppoffring, det enda medlet, för bevarandet af dess maktställning ej allenast i Tyskland, utan hela Europa? Kejsar Frans Josef har sjelf valet i sin hand, och en estergitt för nationalviljan skulle ännu en gång kunna fläta lager kring österrikiska vapnen. Vi kunna nu temligen tydligt se, huru förhållandena utvecklat sig. Sedan prins Friedrich Carl med preussarnes högra flygel tillbakaträngt österrikarne vid Reichenberg, Turnau och med dem levererat en skarp strid vid Munchengrätz. kunde han förena sig med den öfver IIhnerwasser vesterifrån kommande generalen IIerward v. Bittenfeld, hvarigenom österrikarne tvungos att öfver Färstenbruck retirera mot Gitschin, der de åter tattade sast fot och ökade sin styrka. Under tiden hade preussarnes venstra flygel under kronprinsen och general Steinmetz levererat en töljd af blodiga träffningar vid Trautenan, Nachod och Skalicz, genom hvilka österrikarne trängdes tillbaka mot Josesstadt och Königgrätz. Nu gällde det act förena prins Friedrichs armå med kronprinsens. För detta ändamål stormade den förra Gitschin, der en våldsam strid stod, hvilken återigen tvang österrikarne till reträtt. Föreningen mellan de båda armåerna synes ha verkställts, åtminstone mellan prins Friedrich Carls och den del af kronprinsens, som kommenderas af general Steinmetz. Österrikarne hade emellertid åter förenat sig mellan Josefstadt och Königgrätz, der de skola stått den 3 d:s till en styrka af, enligt några, 5 armåkårer, enligt andra, 8. Här stod samma dag den stora drabbningen, som varade i 12 timmar och slutade med österrikarnes återtåg till Pardubitz. Stora förluster skola ha lidits å ömse sidor. Preussarne skola bl. a. bemäktigat sig 42 kanoner, och ännu d. 3:dje hade man till Horice (mellan Gitschin och Königgrätz) anmält ankomsten af ej mindre än 10,000 österrikiska fångar från detta slag. En telegrafuppgift till oss om ett slag vid Sobotka är således felaktig och grundar sig troligen på en namnförvexlivg. Nu stå emellertid de preussiska och österrikiska armåernas hutvudstyrkor emot hvarandra, och underrättelsen om ett nytt stort slag kan i hvilken stund som helst nå oss. Det förefaller nästan som att preussarne uppgifvit tanken att rycka mot Böhmens hufvudstad Prag och snarare tilltänka en marsch in i Mähren, för att kanske sätta sig i förbindelse med ett revolteradt Ungern. Nu äro goda råd dyra för den österrikiske kejsaren, och försummar han att offra sin egen högfärd och envishet för solkviljan, medan det ännu är tid, kunna mycket svåra dagar stunda för den österrikiska kejsarstaten. Det rinner oss nu i minnet, att någon tid före krigets utbrott en uppgift spred sig från Berlin, att Bismarck konfererat med en del ungrare. Spelar denna konferens någon roll uti innevarande krig? Framtiden skall visa det. Om striden vid Minchengrätz meddelar den officiela preussiska statstidningen följande närmare uppgifter, daterade d. 28 Juni kl. 10 e. m.: Armeens uppgift bestod i dag i att öfverskrida Iserlinien och framtränga i riktning mot Mänchengräta, en uppgitt, som lyckligt lösts oaktadt den tryckande hettan, hvilken i otrolig grad besvärade truppernas marsch. De kejserliga sökte hindra armåens framträngande, men bletvo öfverallt kastade tillbaka. I trakten af Munchengräty, der österrikarne uppbrännt bron, utspana sig häftig fäktning, i hvilken infanteri och artillori deltogo. Verkningen af de retflade preussiska kanonerna var god. En fientlig ammunitionskolonn flög i luften, och under skydd af kanonelden lyckades vi fram mot middagen slå en ny bro. Österrikarne begagnade äfven i dag terrängen med stor talang. Sålunda körde de omkring kl. 10 förm. oväntadt upp med ett batteri på en klippnssem———————————————————— X— ——