Göteborgsposten – 6 juli 1866, sida 2

rr A. R6e och A. Winding); Sång (lärare: hr 3. Helsted); Violinspelning (lärare: kapellmuikus V. Tofte); Orkesterspel (lärare: kapellnästare H. S. Paulli); Orgelspelning (lärare: prof. J. P. E. Hartmann); Musik-teori (lärar orgelnisten J. C. Gebauer samt professorerne Ilartmann och N. V. Gade). — I konservatoriet komma att upptagas både qvinliga och manliga elever och fordras som vilkor att de uppnätt 14 år samt vid inträdesprofvet visa sig i besittning af allmänna musikaliska förkunskaper och med någorlunda färdighet kunna föredraga ett musiknummer. Arsafgiften är bestämd till 200 rdr svenskt, son betalas qvartalsvis i förskott med 50 rdr, och är eleven för denna äsgist ättigad att åtnjuta undervisning i samtliga uppkifna fack eller, etter eget val, i vissa af dem. Med hänsyn till konservatoriets ändamål äro dock samtliga eleverna förbundna till att deltaga i undervisningen i pianospelning, körsang och musik-teori. En fullständig kurs omfattar 3 år, dock kunna elever antagas äfven för kortare tid, likväl ej under 1 år. — Anmälningar och förfrågningar kunna under loppet af sommaren i frankerade bref insändas till ÅBestyrelsen för Köpenhamns Musik-konservatorium under adress musikhandl:ne Horneman Erslev och C. C. Lose. En ny Davenport. Ändebesvärjarne bröderna Davenport, som företagit en rundresa till nästan alla Europas hufvudstäder och väckt mycket uppseende för sitt förmenta Åumgänge med andarlära dock nu enligt hvad danska tidningar omförmäla ha funnit sin öfverman. Deras andebesvärjelso bestod, som bekant, deri att de af en eller flera bland äskadarne läto binda sig till händer och fötter och derefter placeras inuti ett skåp som tillstängdes. Från detta höres nu under loppet af 10 minuter ett fanlers väsen, det bärrör från andarne, hvilka de rillkallat för att lösa deras band. Efter denna tids örlopp slås dörrarne till skåpet åter upp och de båda mystiska bröderna visa sig lösa och lediga för den i spänd väntan försätta publiken. En eugelsman mir Robert som för närvarande uppträder i etablisementet Alhambra vid Köpenhamn utför emellortid samma konstycke utan tillhjelp af andar, i det han låter binda sig och löser sig ur sina band i hela publikens asyn. Härom dagen bands han fast vid en stol af en båtsman från örlogsvarfvet som surrade det 20 alnar långa repet om hans handlofvar, armar, ben, bröst och mage, öfverallt med bastanta knutar, men detta onktadt lyckades det mir Robert att på den korta tiden af 5 a 6 minuter med tillhjelp endast af sin kropps ofantliga smidighet slingra sig ut ur sina bojor. Vi ha ingen anledning att förutsätta att ifrågavarande artist för slingerbultar af mindre oskyldigt slag någonsin skall komma i konflikt med rättvisan, men om så tilläfventyrs skulle hända, torde åtminstone en kunglig svensk fångförare få svårt nog att hindra honom från att löpa till skogs. En improvisatör. I Alhambra i Köpenhamn uppträder för närvarande en improvisatör, en norrman vid namn Petterson Vid en föreställning för någon vecka sedan improviserade han öfver 3:ne af åhörarne uppgifna ämnen: Napoleon III, Holberg och Bismarck, trenne väsentligen olikartade föremål. Improvisatören, säger en rec., Åsom med ett behagligt yttre förenar en vacker organ, löste sin uppgift till publikens fullkomliga tillfredsställelse. Solmikroskopet. Såsom förut omnämndt örevisas f. n. i Stockholm af en hr Staudinger fr Wien ett solmikroskop, hvilket uppgifves skola för stora föremålen ända till 2,000,000 gånger. A.-B. yttrar om detta instrument: — Vi äro ej i tillfälle kontrollera riktigheten af den uppgifna förstoringen 2 millioner gånger, men visst är, att man blir ordeutligen förskräckt för en vanlig loppa. Djuret uppwvager helt och hållet den hvita väggen, på hvilken solmikroskopet, som är anbragt på väggen midtemot, reflekterar. Det är förstoradt till 40 fots längd, och dess alla kroppsdelar äro i proportion till längden. Dess springlötter, hvilka man annars svårligen varsnar, då det gör sina djerfva språog, likna snarast en elgs ben. Men det hoppar sin väg, tagande ett jätteskutt, och hr Staudivger tillkännagitver på tyska, som genast öfversåttes på svenska af en till hands varande tolk, att en droppe sumpvatten, d. v. s. stillastående, skämdt vatten blifvit lagdt under mikroskopet. På den hvita gen röra sig nu en otalig märngd. större och mindre, hfliga djur, af hvilka de största knappast understiga krokodilen i länga. De hvimla ett ögonblick om hvarandra och sluta med att de största djuren bekriga och förgöra de mindre. Till all lycka upplyses man, att friskt källvatten icke innehåller dylika odjur, hvilka först bilda sig, sedan vattnet stått en kortare eller längre tid, annars skulle man väl akta sig att dricka sådant efter att ha sett en sumpvatteudroppe genom hr Staudingers solmikroskop. En bit ost, som är på väg att Åblifva gammal, som man säger, visar en hel legion af djur, liknande ofantliga skalbaggar, hvilka synas stadda på flykt från sitt trefliga bo, oroade af solvärmen. Tiichiner, stora som ormar, afskräcka en hvar från att äta lybsk skinka. En mängd föremål af olika slag förevisas, bland hvilka bloddroppen, ett blomblad, i hvars ådror man tydligen ser våxtoasten cirkulera, åtskilliga syror, hvilka i den starka solvärmen afdunsta och förete praktfulla krystallisationer, en flugvinge, som liknar det finaste, genomskinliga tyg, skiftande i vackra få ger, ej äro bland de minst intressanta. Särskildt förtjenar nämnas hurusom ett fint poleradt kugghjul, tillhörande ett litet cylinderur, då det lägges under mikroskopet, antager utseendet al ett ofantligt hjul af gjutgods med många skrofligheter och ojemnheter. Den reflexionen tvingar sig på en hvar vid jemförelsen mellan formfulländningen hos naturens skapelser och hvad menniskan förmår åstadkomma, att de förra tåla den mångfaldigaste förstoring, utan att förlora det minsta i harmoni och fullkomlighet, under det menniskoflitens alster, hur konstnärligt de än synas arbetade, ändå röja ofullkomligheter och disharmonier.