Göteborgsposten – 6 juli 1866, sida 2

tigt väl på sistone; han klagar öfver så mycken oro 1 blodet. Gunnar gick in i rummet der Aslag bodde. Denne hade kastat sig på sängen, gräft nor hufvudet i dynorna och märkte ej ens att dörren knarrade. Gunnar blef staende ett ögonplick, men Aslag rörde sig ej. — Jag kommer kanske och stör dig? fråade han slutligen. Aslag sprang upp. — Är det du, husbonde? sade han liksom örlägen. — Jag ville fraga dig om du kunde resa in till staden för mig med Svartsidan och sälja henne; jag skall ej vara i stand till att nulla tre kor öfver vintern. — Skull jag resa i morgon? — Det vore meningen; men det maste vara i god tid. Han gar honom tinnu nagra förhallningseglor för resan innan han gick. ÄÅslag stirrae förvanad efter honom och funderade på avad detta skulle betyda. Nen plötsligt uppstod en tanka i hans hutvud. — Hvad, om jag med detsamma droge bort bade fran garden, mor och från alltsammans, men — Lif, Lif — — Han satte sig, sprang uter upp, strök sig