Göteborgsposten – 6 juli 1866, sida 2

ligt, sade han efter en stund, eller hvad säger du, Lif? Hon ryckte på förklädsbandet. — Jag tror blott att det var något som han kommit i vana med i begynnelsen, svarade hon, ty han har beständigt mast smickra och krypa för folk för att kunna lefva; men han såg snart hvad karakter du hade, och han är tacksam för att han fatt komma in i vart hem och säger att han först här ibland oss lärt att bli menniska. Derför måtte han då ha dig att tacka, Lif. Gud bevare honom från synd och allt som är ondt! Jag kände också en gång en ung menniska som var nästan likadan som han, men så D Han talade sakta, liksom för sig Sjelf, händerna sjönko ned utefter Sidorna, han sänkte ögonlocken och försjönk sa i djupa tankar. Slutligen såg han upp och skakade på hufvudet som om han ville j: tankar. — Jag har tänkt på att låta Aslag resa in till staden för mig i morgon med den ena kon, så kan jag också fa se huru han reder sig på en sudan resa. Månne han ännu är uppe? — Jag vet ej; men han har ej mått riksa bort några dystra