Göteborgsposten – 5 juli 1866, sida 1

E äcä— — ledet, hvarpå de vid så många tillfällen aflagt prof. Till slut kommo diplomaterna, prinsarne, konungen och hosstaten. Prinsarne voro iklädda långa svarta (2) mantlar, hvar och en med sin släpuppbäråre och buro som hufvudbonad de hertigliga kronorna. Konungen bar både krona och spira och en purpurmantel med ett ofantligt släp, uppburet af jag vet icke huru många hofmän. De äro tre imponerande personligheter dessa furstliga bröder, kämpahöga, svartskäggiga och med en så mörk ansigtsfärg att man gerna kunde tro dem vara af orientalisk härkomst. Nu framträdde landtmarskalken, derpå erkebiskopen och derefter borgareoch bondeståndens talmän. Hvar och en af dem höll ett tal till konungen, uttalande deri ståndens beslut att antaga den nya statsförfattningen; på dessa fyra tal följde konungens trontal, hvari han tackade ständerna för det fosterländska sinne, de vid denna riksdag lagt i dagen, och de tjenster som de gjort staten. Denna tack var äfven verkligen väl förtjent. När man här ser huru en verkligt duglig adel, som kan åberopa sig på århundradens vittnesbörd om sitt berättigande till att gå främst bå de i krigets och fredens värf, villigt nedlägga sin gamla ärfda rätt, under det att t. ex. de danska bondevännernas följe — som endast kan åberopa sig på att sedan Grundlovens antagande ha bevisat sin egen oduglighet till statsmannavärf, sin förmåga att fylla representationen med okunniga nick-dockor, hvilka endast uppväcka ringaktning och ovilja mot folkväldet och för sin redobogenhet att när som helst böja sig för absolutism, toffelvälde och junkerism för att se sig sjelfva till godo och få makt öfver det parti det har att tacka för sin frihet — icke har sparat de lumpnaste medel för att i farans stund motverka ett ordnande af statens invecklade författningar, då kan man väl säga att adeln har bevisat, att Noblesse oblige, under det att våra Jeppar endast ha gifvit en ny varning mot att placera dem och deras gelikar i högsätet. Sedan konungen proklamerat den nya grundlagen och aftackat ständerna, fingo de fyra talmännen kyssa hans hand och derefter desilerade ridderskapet och adeln en och en i sender förbi tronen. En efter annan gjorde en bugning och fick emottaga en nådig nick, detta diog fasligt ut på tiden och skulle det rortfarit så, skulle hela den långa dagen knappast varit lång nog för afskedstagandet, men lyckligtvis var det endast adeln, som hade häfd på att säga farväl en och en i stöten. Då den siste riddaren hade hasserat förbi gaf konungen de 3 andra ständen en helsning att sig emellan lika fördela, och dermed var ceremonien slut — på rikssalen. På riddarhuset och å de andra ståndens sessionsrum återstod ännu mycket att göra. Der skulle stånden taga afsked sinsemellan, talmännen från stånden och stånden från talmännen o. 8. V., så att efter hvad man berättade mig, skulle det inalles komma att hållas 27 hela afskedstal och dem hade jag sannerligen icke mod till att afhöra. För att mina läsare dock skola få ett litet prof på huru ett slikt afskedstel klingar få svenska, skall jag meddela den apostrof, hvarmed konungen, enl. det gamla formuläret, började sict sista tal till ständerna, den lydde sålunda:) i Välborne, Adle och Välbördige, Arevördige, Vördige, Vällärde, ÄÅreborne, Förståndige, Välaktade, Hedervärde och Redlige, Gode Herrar och Svenske Män! Se, det är en titel, som är ännu längre än H. M:t konungens af Danmark! Antagligen skola framdeles, sedan -höglofliga Ridderskapet och Adeln, högvördiga Presteständet, vällofliga Borgareståndet och hedervärda Bondeståndet nu gått till sina fäder som statsmakter, inga andra än ÅGode Herrar och Svenske Mänkomma att taga inträde i folkets rådsförsamling. Att svenskarne äro glada öfver att ändtligen vara qvitt det gamla medeltida riksdagsmaskineriet, kan ingen förtänka dem. Måtte endast deras glada förhoppningar om den nya författningen icke blifva gäckade! De ha ännu ingen aning om, hvad fbondevänner vill säga, och deras nya representation består af en I:sta kammare, hvars medlemmar väljas indirekte af stadsfullmäktige och landstingen, och en 2:dra kammare, ett Folkething, hvartill valrätten är allmän. Den tid kan alltså lätt komma, då bönderna här få ännu större makt än de någonsin halt i Danmark, men man tröstar sig dermed, att det svenska bondeståndet allaredan förvärfvat sig för mycken politisk insigt, för att politiska industririddare och lycksökare skola kunna slå dem blå dunster i ögonen, och då medlemmarne af 1:sta kammaren icke äro aflönta, hoppas man, att dylika hugade spekulanter skola en smula betänka sig, innan de söka plats deri. Min uppriktiga önskan är, att man icke må misstaga sig i denna sin förmodan. I går afton var här löfmarknad. Ett helt torg var liksom Amagertorg före Jul, betäckt med gröna träd — unga björkar — som användas till att löfva butiker och hus med i dag. Man berättar att denna ) Ehuru denna tirad naturligtvis förut är nogsamt bekant för våra svenska läsare, återge vi den dock för sammanhangets skull. Red:s anm. W —