Göteborgsposten – 5 juli 1866, sida 1

önska dig sju samnar ned i jorden, Gunnar Haugen, men se blott till om det vill lyckas dig och om det finns någon som vill lyssna till ditt skrik. Men det bästa af allt blir när du en natt ser ditt hus och all din egendom ga upp i lågor, och gamla Guro står utanför och skrattar åt dig. Då skall du minnas den der natten, Gunnar, ty Aslag dör ej så hastigt, han. Ja, nu mäste du vara listig, min son, och minnas Romanifolkets gamla lira: att krypa som ven och vara lätt på foten som katten. — Du behöfver ej vara rädd för att jag skall glömma det, mor, svarade Aslag; jag har mer iän en gang fangat ripor uppe på fj , och jag tror nästan att jag allaredan har en i snaran. — Hvad menar du, mitt barn? — Jag menar hans dotter Lif, och de två hänga tillsammans som två härlockar. Men vi måste skiljas, mor, ty nu ser han så argt ned efter mig. — Lycka till då min son! Hon stod länge stödd mot stafven och såg efter honom, medan han gick tillbaka uppåt gärdet. Hvad han är vacker och rask, och det är han som skall hämna dig, Guro! Hvad han ocksa liknar sin far — hög, smärt och med eld