Göteborgsposten – 5 juli 1866, sida 1

Article Image
Bref från Sverige. af Erik Bögh. IV. Midsommarsfesten i Rikssalen. Igår, midsommarafton, förkunnade rikshäroldernss Jericho-trumpeter att Sveriges politiska medeltid var afslutad och igår föll den mur som hittills åtskilt Sveriges fyra stånd. Jag såg hans fall, det var rätt imponerande men alldeles icke tragiskt, ej heller skadades en enda man dervid. På jormiddagen samlades alla stånden hvart och ett i sin lokal för att i procession begifva sig till Storkyrkan; här skulle en af biskoparne halla liktalet och meddela dem den sista smörjelsen. Från kyrkan gick tåget till Slottet, hvarest sista akten af det stora skådespelet skulle uppföras. Här såg det ganska högtidliga ut. Då jag kom in i den stora rikssalen, kunde jag icke låta bli att tänka på den gamla svenska spökhistorien om Åkungens syn, ty här var allt hvad som kunde behängas och beslås öfverdraget med kläde, som var så mörkblått att det mot de hvita väggarne tog sig ut nästan som svart. Ungefär på samma sätt såg antagligen det vadmal ut, hvarmed drottning Thyra enligt sägen lät bekläda konungastolen, då H. K. H. prins Harald hade behagat att slå sin höge broder ihjäl, som sagdt, det såg förskräckligt ailvarsamt ut för den som är van att vid liknande högtidligheter se de lifliga röda och hvita färgerna pryda sestsalarne. Rikssalen är en ganska imponerande lokal i renaissance-stil. På hvarje sida höja sig 15 väldiga korintiska pelare eller rättare pilastrar, enär den bakre hälften, efter hvad jag kunde se, försvinner i väggen och ofvanför dem äro anbragta kolossala genier i rococo-stil, som äro högligen lustiga att skåda, afvexlande med qvinliga figurer föreställande Styrkan, Rättvisan o. 8. v., tillhörande en senare tid och stil. Som det ofta händer, har man för att förena det nyttiga med det prydliga äfven här skämt bort det senare, i det man på midten af pelarne anbragt en ytterligt ful läktare af trä. Denna vandalism hade dock det goda med sig att derigenom bereddes plats för mig och de andra referenterna och åskådarne för alt åse herrligheten. I salens motsatta ända stod på en upphöjning dit en mängd trappsteg leder tronstolen med två mindre stolar på hvar sin sida och bakom densamma höjde sig ett oformligt högt draperi upp till tronhimlen, hvilkens azur i likhet med salens öfriga prydnader nästan hade sorgens färg. Sedan vi en timma stått i queue och en halftimma suttit sammanpackade i värmen stämde orkestern upp sorgmarschen och komedien började. Först kommo der ett par härolder med guld och beslag och strutsfjädrar i hatten, så en kår lifdrabanter med trekantiga hattar från ett förflutet århundrade, derpå ännu flera härolder, så en flock till pager utklädda kadetter, så ännu en uppsats härolder och slutligen Bondeståndet. Jag kunde knappast återhålla min förvåning öfver medlemmarnes intelligenta utseende, ty jag kunde i hela raden icke upptäcka ett enda af detta slags ansigten som göra deras egare misstänkta för att på grund af bristande förståndsförmögenheter ha blifvit valda af bondevännerna, men deremot såg jag mångfaldiga män, hvilkas hela personlighet skulle ha tagit sig förträffligt ut på en statsrådstaburett. Derelter kommu Borgarne och slutligen Presterna. I de sistnamndas öron ljödo måhända basunerna sorgligast, ty för deras politiska makt, den de nu följde till grafven, gifves det väl näppeligen någon uppståndel se. Till sist kom Ridderskapet ech Adeln. Dess medlemmar voro mycket talrika och nästan alla buro militära eller civila uniformer. Det hela tog sig bra ut det var tydligt nog att man här hade en verklig aristokrati för sig och att Sveriges borne icke blott äro födda för att ärfva gods, namn eller kammarherretitlar utan att de äfven ha de medfödda själsegenskaper, som erfordras för att intaga en plats i första. ———————semeerånsrrnrnrnrurnrsee—-—E— —

5 juli 1866, sida 1

Thumbnail