Göteborgsposten – 3 juli 1866, sida 1

— — 2— — — att det djupa missnöjet endast framskymtade, hvadan statsrådet-ordföranden ganska väl kunde afsluta mötet lofordande den enighet som hade varit rådande. Det ligger i sakens natur att specialmöten, hvartill jag räknar bokförläggarnes och bokhandlarnes nyss hällna möte, alltid skola representera specialintressen. Fallet var ock sådant med det nu ifrågavarande. Allmänhetens anspråk kommo i andra rummet. Man arrangerade sig på bästa sätt. Värst deran voro de stackars öfversättarne af arbeten på de skandinaviska tungomålen. Men denna pariasklass var också ej tillstädes. Man antog en resolution om inbördes skydd i de tre länderna mot öfversättningar och i syftemål att befordra en större spridning ef originalarbeten författade på dessa länders språk. Alltså, inga öfversättningar från danskan eller norskan ull svenskan och vice versa blef fältropet. Jag tror att resolvanterna deri ha förhastat sig, och till skada för den sak som de vilja gagna. Månne t. ex. Berlins naturlära skulle blitvit spridd i 30,000 exemplar bland Norges allmoge, om den icke blifvit öfversatt på norskan? Månne Ingemann, Andersen och Björnstjerne Björnson skulle så allmänt blifvit lästa i Sverige, om deras arbeten ej blifvit öfversatta här? Huru opraktiska de ärade ledamöterna föröfrigt voro syntes deraf att man ej fattade något beslut om åtgärders vidtagande för de Åskyddade? originalarbetenas försäljning till godt pris, det enda och säkraste medlet för befordrande af deras spridning och afsättning. Det nationalekonomiska mötet fick i ej ringa mån relief derigenom att hertigen af Östergötland mottog ordförandebefattningen. Man får väl deri finna ett bevis på skandinaviska sympatier å högsta ort. I alla fall torde dock böra medgifvas, att mötet stod efter det som egde rum i Göteborg för tre år sedan. Vare sig att konjunkturen då var gynsammare än nu, eller att sjelfva ideen förlorat någon del af sin friskhet — nog af, det hade mera karakteren af förtroligt samspråk, än af ett möte med nationalekonomiska resultater i högre mening. Hr Wallenbergs förslag till resolutioner voro utan tvitvel de mest praktiska. Hans utmärkta förmåga att på ett fyndigt och graciöst sätt taga, jag ville nästan säga fånga sina motståndare, gjorde sig nu, såsom alltid, gällande. — Generaltulldirektör Bennick bringade danskarne i en ganska svår dilemma, då han bringade å bane den kinkiga frågan om åtgärders vidtagande mot den i stor skala bedrifna tullförsnillning af bränvin på skånska kusten, och departementschefen Roos anmärkningar mot yrkandet att Sveriges utländska postbefordring borde gå öfver Danmark, i stället tör öfver Ystad-Stralsund, bringade den frågan på det rena, ehuru ur skandinavisk synpunkt betraktad icke acceptabel. I denna fråga sågo danskarne mera på sin än på de begge nordiska rikenas fördel. Öfversättningsfrågan förekom naturligtvis ätven i detta möte, först inom en sektion, der de begge kosmopolitiske talarne vederbörligen afsnästes, och sedan vid allmän sammankomst, der den ensidiga skyddsprincipen antogs utan allt motstånd. Lyckligtvis är denna vigtiga frågas definitiva atgörande beroende på en annan institution, riksdagen, der den, som jag hoppas, skall afgöras enligt rättsgrundsatser, icke på grund af specialintressen. Det kunde naturligtvis icke falla Stockholms Börs in att besöka mötet. Dess resp. ledamöter ega med få undantag föga intresse för och ganska oklara begrepp om nationalekonomi. Icke ens grosshandlare Schwan var annorlunda förnimbar, än dymedelst att han lät anteckna sig som ledamot, men ständigt O90 TERRASSER STR AATS ATEA EE ANT TEAEAAEEEASAEARSET