Göteborgsposten – 3 juli 1866, sida 1

— Nej, jag har nästan haft samma tanke, jag också; men folk äro som oftast af en annan mening. Ja, jag tror nog att vi kunna komma till att prata många lustiga ord tillsammans, vi två ifall jag blefve så lycklig att få vara qvar här på platsen. Men derföre måste du också tala med din far så snart du kan — redan i afton, Lif? — Det skall jag göra. Godnatt då. Jag skall taga ditt bylte med mig ut, så kan du få torra kläder till i morgon. — Du är alltför god. Lef väl då! Hon hade knappt slagit igen dörren efter förrän Aslag reste sig till hälften upp i ängen och lyssnade. Lätt som en hare sprang han derefter upp ur sängen, smög sig fram på tåspetsarne till dörren, kikade i nyckelhålet och lade örat intill dörrspringan och lyssnade. Månen gled nu fram bakom skyarne och lyste på honom som stod hög och rak och med flammande ögon. Du skulle ha sett det ansigtet! Än stod munnen till hälften öppen som om den ville suga till sig hvart ord som yttrades derinne, än förvred den sig till ett grin och än var den åter tätt sluten. Han mumlade några ord för sig sjelf, knöt näfven och skakade den mot dem som voro inne i stugan. Derinne satt Gunnar med korslagda ar