Göteborgsposten – 3 juli 1866, sida 1

mar och hörde på Lif som stod tätt vid hans sida och talte till honom. — Du må tro han slet ondt på själlen i dag, sade hon; det var iskallt och den ena snöbyn kom värre än den andra och slog emot honom. Han frös och skalf och hade ej en bit mat eller något att värma sig med heller; men han måste fram likväl, kall och våt som han var Hade han ej råkat på detta ställe, hade han visst heller aldrig sett dagens ljus mera, sade hon. — Jaså. Men blef han inte bättre då han fick både säng och mat? — Jo, han visste ej hur han nog skulle tacka dig för — all din godhet; men han hade ännu så mycken kyla i kroppen, påstod han, att han nästan fruktade för en sjukdom, och så bad han så innerligt att han, i fall så illa skulle hända, måtte få ligga qvar här tills han åter kunde draga vidare. — Jaså; han bad så innerligt? Åhja, han kan nog tala för sig, han! Sade han ej annars något? — Jo, han förtäljde mig så mycket om sitt lif och lefverne, om huru han haft det både förr och på sista tiden; men nu är det riktigt illa för honom, stackare; ty han vet ej mer råd för hvar han nu skall få något arbete ifrån. Kunde du ej hjelpa honom till en