Göteborgsposten – 2 juli 1866, sida 1

för all denna godhet! Ja, detta mäste väl vara llaugen), kan jag tänka, eller ock i närheten deraf, återtog han efter en liten stund och såg listigt rundt omkring sig; ty jag kan nog märka att jag nu kommit till menniskor som både ha förmåga och vilja att göra godt. Ja, Gunnar Haugens namn är väl bekant både bland fattiga och rika, både när och fjerran, och man får höra det välsignas längs efter vägarne. — Såå, svarade Gunnar mulen och rynkade pannan; du måste då ej ha följt kungsvägen du. Derefter gick han bort och satte sig på bänken samt säg ut igenom fönstret. Den främmande kastade försigtiga blickar omkring sig, reste sig upp och såg lurande på Gunnar. — Uvad heter du? sporde denne efter en paus och såg på honom. Då möttes hans blick af två stora, svarta brinnande ögon, hvilka stirrade på honom med ett ondt och hatfullt uttryck; men den främmande böjde straxt åter hufvudet och såg ned mot golfvet. — Jag heter Aslag, jag, svarade han ödmjukt. Gunnar sprang upp som om någon stuckit honom med en knif, men återhemtade likväl straxt fattningen.