Göteborgsposten – 30 juni 1866, sida 1

AAAA sättarne fattat tag i sina Åjungfrur och börjat med dem dunka på, förrän jangfrurna, alldeles som jungfrun i visan, sjönko ned i Jorden framför deras fötter och ett öppet svalg gapade emot dem. Saken var helt naturlig. Man torde nemligen påminna sig, att Rådhusgärden ligger ett godt stycke öfver gatan, i jemnhöjd med första våningen och följaktligen hvilar på källarehvaltven, hvilka varit nog svaga att ge elter för Jungfrurnas påtryckningar. Saken är dock nu i det närmaste afhulpen, så att rättvisan, som Littills, helt lugnt kan ha sin gång i det gamla Tessinska minnesmärket. Till slut vilja vi inlösa vårt i sista krönikan gifna löfte att omtala ej mindre det norska teatersällskapet, än prof. Nicolas och hans dotter m:ll IIClönes uppträdande. IIvad nu det förra vidkommer, måste vi öppet erkänna, att vid den första och enda gang sållskapet, då detta skritves, uppträdt, utförandet af De Nygitte icke på långt när gjorde samma intryck som då vi nyligen sågo det återgilvas at Ahman-Pousetteska sällskapet. Det unga parets representanter, fröken Baldani och hr Nörregård, lyckades visserligen på flera ställen twäffa den rätta pointen och utvecklade i allmänhet ett känsligt och varmt spel, men, vare sig det nu kom af de öfriga medspelandes, lindrigast sagdt, matta återgifvande af sina resp. roller, eller deraf, att i hela den stora teatersalongen icke funnos mer än 50 å 60 personer, alltnog, i sin helhet tilltredsställde icke deras spel så mycket som deras föregångares. Amtmannen och hans fru voro allt utom hvad de skulle föreställa, och en sådan Mathilda som den i sista akten i grönt brocat, med djupt urringad spetsberth förekommande, har säkerligen hvarken hr Björnstjerne Björnson eller fruarne Hvasser och Raa kunnat drömma om. Efterpjesen Til Seeters lärer ha gått betydligt bättre, men den fingo vi icke se, ty då var tiden inne att besöka Åla belle Helene och hennes pappa.