Göteborgsposten – 29 juni 1866, sida 1

krasterna räckte till och läste hvarje afton för honom ur bibeln. Och Gunnar höll ai Lif, och Lif höll af sin fader, och så läto de folket i bygden prata och hviska så mycket det ville. Gunnar var nu nära 40 år gammal, och Lif var allaredan öfver 16 år, och de bodde ännu på samma ställe, och tolket i bygden visste ännu ej mer än för 10 år sedan. Gunnar var lika mörk, Lif var lika ljus, och gården hade hvarken blifvit större eller bättre. Så blef det ovädersafton på hösten. Del Hlåste en skarp nordanvind. så att tak och väggar skakade i den gamla stugan. Täta mörka skyar jagade fram öfver himlen, åskan ät då och då höra sin dånande stämma och regnet öste ned och slog så hårdt emot ruorna som om det varit hagel. Lif satt ensam i stugan. Hon hade tändt jus och väntade nu på att hennes far skulle komma hem från egorna. Slutligen kom Gunnar. Regndropparne hängde i håret och föllo ned på tröjan som formligen glänste at väta. Ilan sade ej ett ord, gick endast bort till spiseln, drog af tröjan och hängde den framför elden. — Det är ett styggt väder ute i afton, sade Lit, och det blir svårt att få skörden bergad om det håller i längre.