Göteborgsposten – 25 juni 1866, sida 1

smedjegatan. dotehor. — — Ä3— — SABINA BER SRA AAA AS — sätt, att han lät bollen rulla i rännan mellan tvenne tätt till hvarandra slutna queuer, och vann naturligtvis partiet. Prof. N. lärer på enhällig begäran komma att gilva ännu en dylik seance. Mindre teatern. I anseende till de vackra vädret på Midsommardagen har den sista representationen at hr professor Nicolas och den sköna Helena som skulle gitvits igår, blifvit uppskjuten tills i afton. I Göteborgs Sparbank har under sist törflutna veckan insatts i 136 poster 9,30: rdr 75 öre och uttagits i 164 poster 15,125 rdr 84 öre. Tillbud till olycka. En dag i slutet af förra veckan tilldrog sig i V. Haga att en 2:årig liten flicka, som ett ögonblick blifvit lemnad utan tillsyn, nedsväljde en del at innehållet i en med s. k. blekvatten fylld flaska. Verkningarne häraf voro ögonblickliga och den lilla patienten fördes genast till Allm. o. Sahlgrenska Sjukhuset, der hon f n. vårdas. Hopp lärer föresinnas om hennes vedertående men händelsen bör tjena till varning tör föräldrar och tjenstefolk att aldrig lemna de små utan tillsyn. Inköpta taflor. IIr Julius Lindström, hvilken, som vi törut berättat, häromdagen inköpte prof. Höckerts senaste stora tafla, har sistl. Fredag tillhandlat sig tvenne andra dyrbara konstskatter, neml. m:ll Amalia Linde grens Bondsamilj i Dalarne, sörjande sitt döda barn, samt Afton vid norska kusten af Amaldus Nielsen. Alla tre taflorna äro s. n. utställda i konstexpositionen i Stockholm, Konungens tal vid riksdagens afslutande var af följande lydelse: Välborne, Ädle och Välbördige, Ärevördige, Vördige, Vällärde, Areborne, Förståndige, Välaktade, Hedervärde och Redlige Gode Herrar och Svenske Män! Sedan I au tillkännagifvit, att det af Mig framställda förslag till ny Riksdags-Ordning blifvit af Eder i grundlagsenlig ordning antaget, så eger denna Riksdags-Ordning, jemlikt 82 Regerings-Formen, kraft af grundlag; och vill Jag ej allenast Sjelf densamma för oryggelig grundlag antaga, utan bjuder och befaller jemväl, att alle de som Mig och Mine Efterträdare med huldhet, lydnad och hörsamhet förbunde äro, böra denna Riksdags-ordning erkänna. iakttaga, efterlefva och hörsamma. Den förändring, hvars hufvuddrag redan grundläggarne af vårt nuvarande statsskick önskade med detsamma införlifva, har sålunda, efter mer än ett halft århundrade, gått i verkställighet. Vi afsluta i dag icke blott ett minnesvärdt riksmöte, utan ett helt tidehvarf i Svenska folkets historia, ett tidehvarf, som mäter århundraden. Den fasta tillförsigt, hvarmed Jag ser mot framtiden, förqväfver icke de känslor at rörelse, med hvilka Jag ser Eder för sista gången församlade på detta rum, der Riks-Stånden så ofta hafva mött sin Konung, och den förhindrar Mig icke att med tacksamhet skåda tillbaka på det tidskifte som förflutit, på de betydelsefulla vändningar i fäderneslandets öde, i hvilka Rikets Ständer tagit del, på allt det goda och gagneliga, som af dem blifvit utfördt. Efterverlden skall i troget minne förvara, huru I, med högsint uppoffring, hafven satt fosterlandets kraf öfver alla andra afseenden. Den skall ock göra rättvisa åt dem, som ansett betänkligheterna mot det nya vara öfvervägande, men som af sina sarhågor endast känna sig manade att i fördubbladt mått uppbjuda sina krafter till fäderneslandets tjenst. Sådana tänkesätt utgöra en förökad borgen för mitt hopp, att Svenska folket icke skall svika det förtroende, som Konung och Ständer vågat sätta till dess klokhet och sans, dess allvar, dess fosterlandskänsla. Låtom oss då, om än åsigterna varit olika, med eniga hjertan sluta oss tillsammans för att i detta ögonblick nedkalla från den Allsmäktige Gifvaren af allt godt välsignelse öfver det verk, som besluten vid denna riksdag grundlagt! I och utom templet må vi ock tacka och losva Ilonom, som bevarat oss från att inblandas i de stridsdågor, hvilka redan börjat sprida ett förhärjande krigs fasor bland rikare begåfvade, men icke lyckligare, folk än vi. Min ställning till främmande Makter berättigar till förhoppningen att fortfarande kunna med dem samtliga bibehålla vänskapliga förbindelser. Väl kunna vi icke hoppas att undgå alla de verkningar af hämmad rörelse och rubbade handelsförhållanden, som från kriget äro oskiljaktiga och sträcka sig vidt utom dess egentliga område, Ännu synas dock de olägenheter, som i detta afseende hota oss, icke större, än att vi med någon kraft till försakelse och sparsamhet kunna öfvervinna dem. Genom träget arbete hafven I, på jemförelsevis kort tid, afgjort de många och vigtiga ärenden, som till Eder it hänskjutna. Om än icke alla de af! Mig gjorda framställningar kunnat af Eder bifallas,