Göteborgsposten – 23 juni 1866, sida 1

dre Börssalen utan La Uroixes stora sal Ja, må hon anteckna hvad hon behagar blott icke krig, för Norden! Det var mij len Elihu-Burrittare med besked, tänker kan ske mången, och vi finna oss icke stötta utan tvertom smickrade af benämningen. Dei som likt Elihu predikat frid på jorden oci menniskorna en god vilja, den är inget dålig mönster, och den, som lyckades vinna gehö för sådana ord i hvarje menniskobröst, har skulle vara verldens störste man, lita på det mitt herrskap! Sommarsoln i sin glans Är lör menniskan bäst. Stadens buller hon skyr, Sommarnöjen bon hyr, Utåt hafskusten mest, Der hon kan få sin ans Och ha hafsluft till hands, Och få gno sin gestalt Uti vågornas salt, Seen hon lefvat sig klen. Ty der skapas hon om Och blir pråktig och ren Mot hon var, då hon kom. Och i solbadet sen Kan hon torka sig torr Och bli spittrande som En aborr!4 En bättre målning af en del af sommarens behag än den glade Sehlstedt i ofvanantörda verser ger, torde vara svår att hitta på. Ett är dock visst, att i våra bygder har det tills dato sett skralt ut med sommarens törlustelser och i dag skrifva vi dock Midsomllarafton! Sommarsolin ha vi, Gudi klagadt, icke sett mycket under den här månaden, och hvad sommarnöjen och badmuntrationer beträflar, så har det varit fint med nöjena, men på duschbad ingen brist, ty sqvalat och regnat har det nu gjort tillräckligt för hela återstoden at sommaren. Vi drista oss icke att brofetera om hurudant midsommarväder vi skola få, men almanackan säger klart och då blir det regn, det är klart. Åhman-Pousetteska sällskapet hade att på sina sista töreställningar tägna sig åt något mera folk än på senaste tiden eljest varit vanligt, och vid sista representationen var, med undantag af Första raden, salongen nära nog fullsatt. I går 8 dagar sedan inträffade det ovanliga, alt på en afton 2:ne pjeser af samme författare, Lå jagt och Hjertat och penningarne, upptördes. M:r Lelicien Mallefille, så heter författaren, var en ganska angenäm bekantskap, isynnerhet i första pjesen, som dessutom genom fru Zaas sprittande och fullindade spel, det bästa vi i den genren sett henne prestera, torde komma att bli en stark magnet till Humlegården i sommar. Den anlIra pjesen har en god uppränning, en qvick och ledig dialog samt en god moralisk tenlens, men lider af longörer, öfverdritvet tecknade eller alltför flyktigt skizzerade karakteer och synes oss bellästad med flera at den syare fransyska skolans fel än dess sörtjenter. Den öfverdrifnaste bland de öfverdrifsa karaktererna är Chavarot, den gnidige och nesaktige allvokaten-giftermälskandidaten, och mppriktigt sagdt (må hr Lagerqvist förlåta oss tt vi tala på hans rygg), hv L. tycktes oss, m också till fara sör åskådarnes skrattmusk er, nog mycket chargera rollen. IGiboyers 3on. hvilken pjes i Tisdags på ett värdigt ätt afslutade sällskapets sejour, firar deremoå enne aktade konstnär som Giboyer en verkig triumt. Vi tro det knappast möjligt, att nera natursannt, mera i de minsta detaljer enomtänkt, kunna återge denna så mästerligt ecknade karakter. Skådespelaren förstod att vissa scener, som t. ex. i dem med Maxiilien, ge uttryck åt ett sådant sannt pathos, n ursprungligen och ännu i botten upphöjetj e aturs bittra medvetande om uppsätlig sjell-h irnedring, parad med den mest rena oclhtoel ennyttiga sjelfuppoffring, att åskådaren mån-, it en gång var frestad att glömma bort att!n indelsen tilldrar sig i våra dagar, tyckte sig, ri CGiboycrs svarta srack förvandla sig till n gan kring en Bruti, en Virginii axlar. Kort zen sagdt, i denna roll är hr L. oöfverträslte , alt icke säga oupphinnelig. Hr JF. Ahsan se präktig som markis dAuberive, fru Raa (c