Göteborgsposten – 23 juni 1866, sida 1

——4 if hvad jag nu hörde Det susade för mina öron och svindlade framför mina ögon. För första guången i mitt jif syntes det mig möjl att jag, en stark man, kunde svimma. Jag såg på Peg, som satt i ett hörn ar rummet med sitt vackra bleka unsigte stödt emot sin hand su alt de små lösa lockarne al hennes hår nitstan söllo ned i hennes stora gra ögon. ben vanliga stolta tillbakadragenheten som hennes ansigte uttryckte hade lemnat rum för ett uttryck al lifligt intresse för onblickets fråga. Min onkel hade i samma ögonblick jag visade mig börjat ropa till mig. — Nevö! skrek han i det han hiftigt ryckte tag i min rock och höll munnen ända intill milt öra, sänd ögonblickligen bud efter polis och låt allt ditt skurkaktiga tjenstetolk bli taget i förvar. Sind. — Men jag vill ej ig med att återse hans vanvettiga utbrott. Allmänna meninsen syntes vara den, att stölden var begängen af en person i huset. Utt fönster i våningen ut till bakgården befanns öppet, men det var ätt att upptäcka att detta blott var en list, vid hvilken tjufven dock begatt det misstaget utt öppna ett fönster som utvändigt var föredt med jerngaller. En menniska i huset måte ha upptäckt hemligheten med läsarna och Jedrarna i Giles Humphreys penningeskrin. Ett