Göteborgsposten – 18 juni 1866, sida 1

Gorman var i ett tillständ af vild lustighet och jag sjelf erfor en oväntad hänförelse öfver min nya egendom. — Låt oss stiga ur, sade jag, och sända denna maskin, i hvilken vi åkt, tillbaka till byn från hvilken den kom. Det är behagligast att spatsera genom denna vackra vilda natur. Och sålunda skedde det, att vi till fots samt utan att bli observerade kommo till Ballyhuckamore Hall. Jag var nyfiken att se huset och påskyndade mina steg, då vi på en biväg kommo in i ett buskage som förde oss ut på grusgången under fönstren på husets framsida. Jag erinrar mig att min uppmärksamhet i nästa ögonblick fängslades icke af den gamla byggningen, som stod och rynkade pannan at mig utan at en dam som stod öfverst på min Ballyhuckamorctrappa och med min Ballyhuckamoreport bakom sig. Och hvilken dam! Med båda händer lyftade hon sin gröna sammetsklädning, och hennes små ridstöflar nästan doldes af snön, som låg så tjock på trappan. Hon hade ett vackert ansigte och under hennes ridhatt såg man präktiga bruna hårflätor. Hon kunde vara omkring tretio år gammal, hade en fullndad växt och en med diamanter besatt ridpiska och tycktes nu rådfråga vädret. Det var