Göteborgsposten – 15 juni 1866, sida 1

W.-W wW-—w— hafva afböjt offerten. Det kan ej vara honom obekant, att den kälkborgerlighet, som ingalunda är någon af våra nya arssynder, den afundsjuka, som vidlåder oss, den svaghet, som vi hysa för namn, som slutas med en krona?, en sköld eller en stjerna, skulle komma i stark rörelse om han mottog platsen. Hans kunskaper skulle man underskatta, hans erfarenhet skulle man jäfva, hans förmåga skulle man bestrida — med få ord sagdt, man skulle klandra honom om han hade mod att mottaga poruöljen; och gjorde han det, så skulle man genast fordra af honom större egenskaper än hans företrädare eger. I skånska tidningarne har grefve Arvid Posse, statsutskottets ordförande, uppgitvits såsom designerad till finansminister. Sannolikheten häraf betviflas dock. Först och främst synes det mindre lämpligt att iregeringen inkalla en af dess bestämdaste motståndare i representationstrågan, ty redan det antyder ju möjligheten af en stor meningsskiljaktighet; dertill kommer att grefven ännu icke lyckats förvärfva sig den fasta hållning, som är på den ifrågavarande platsen absolut nödvändig; och slutligen har grefven så många al Skånes finansiela trådar i sin hand, att den svårligen älven kan hålla statens, utan att de bli sammantrasslade. Slutligen förmäler ryktet, att justitierådet Carleson bestämdt är i fråga, och att han begärt besinningstid. Allmänt aktad som jurist, skarpsinnig, och med ett briljant hufvud, har man väl icke hört att han egnat sig åt det finansiella studiet, men, tillbakadragen till lynnet och utan åtrå att bli betraktad som framstående, känner man ej om han icke äfven satt sig in deri; att han kan göra det, betviflar ingen. Han är derjemte i fullkomligt oberoende ställning; han eger en betydlig enskild förmögenhet och kan således utan bekymmer för framtiden tänka på en minister törändring. Inträffar en sådan, hvilket väl icke är alldeles osanrolikt och såsom en verkan af den nya riksdagsordningen, sedan den en tid blifvit tillämpad, så är devw naturligt att en hel legion statsrådskandidater skall uppstå, särdeles om en systemförändring skulle inträffa. Till sist ordas åtskilligt om ett interimistiskt arrangement. Det kan ju vara möjligt att brunnsdrickningen, det milda klimatet och hvilan i Vichy kunna återgifva frih. Gripenstedt helsan, och att han med nya krafter kan återkomma? Hoppet härom kan ju ingitva regeringen den tanken att rörmå hr Bredberg mottaga finansportföljen på förordnande, och att den återtages af frih. Gripenstedt på hösten, samt bibehålles af honom tills nästa riksdag sammanträdt, på det den regering som medverkat till den stora reformen också får laga omhand det nya statsskicket och öfvervaka dess första och betydelsefulla utvecklingsstadium. Men hela denna kombination är blott en gissning, och jag tillägger det den har föga sannolikhet för sig. Ni har utan tvifvel icke förbisett en å ömse sidor med mycken veneration förd polemik i Aftonbladet rörande den vigtiga, och nu mer än någonsin förr vigtiga frågan: Dyra penningar, eller inga penningar? Den första uppsatsen i denna fråga antydde riksbankens örpligtelse att till penningerörelsens underåättande anskaffa penningar äfven om de skulle bli dyra. Bankens malsman hänvisade till bankoreglementet, hvarpå svarades att banken eger rätt, enligt reglementet, att förskalla sig kreditiver i utlandet. Jag antager att denna strid kommer att fortfara, att penningeförläsenheten kommer att ökas, tills äfven den culminerat. Emellertid räknar riksbanken sig ill förtjenst, att den icke höjt räntan på sina lån, hvilket ock är ganska lätt, då utlåningen ir till det yttersta inskränkt och vexelköpen ikaledes begränsats till det minsta möjliga. Riksbanken kan äfven vara stolt öfver att vara den enda penninge-utlånande institution är i landet, som icke skuldsatt sig; men å indra sidan kan sägas, att då banken är en åneanstalt med en stor klientel, så bör den