Göteborgsposten – 15 juni 1866, sida 1

mögenhet, min egenskap af yngre broder voro lika många hinder för vår förening. Men Jeanne gick in på att icke rygga tillbaka för någon af dessa svårigheter. Hon visste i hvilken hög gunst jag stod hos vår gode konung, hon hoppades mycket af min karakter, mitt mod och vår framtid ... Hon skänkte mig sin hand. En prest välsignade vår förening d. 28 Febr. 1599. Vittnen voro chevalier de Landry och Martina, Jeannes kammarjungfru. Någon tid derefter, d. 2 Dec. samma år, föddes en son som jag sjelf öfverlemnade till Madeleine Trochu, en bondhustru i nejden. Jeanne hade kunnat dölja sin belägenhet, till följe af den envisa sjukdom som förtärde henne och hvilken i Oktober följande är till vår stora sorg ryckte bort henne. Återkallad till konungen fruktade jag för att öfverlemna min son åt en bondes fala omsorger. Jag kände M. de Pardaillan, jag visste huru mycket han sörjde öfver att icke ha några barn; jag tvekade derför icke, att innan jag afreste d. 14 Nov. 1600 genom chevalier de Landry i hans hus qvarlemna min lille Renaud. Grefven tystnade här och riktade blicken mot den unge officeren, hvars ansigte antydde de mest häftiga känslor. Jag hoppades att lefva tillräckligt länge, fortsatte grefve de Valence läsande, sör att betrygga detta barns framtid och för att förbereda er, dig och markis de Tourville på det förtroende som detta bref lemnar. Om du emottager det, är det ett tecken till att Gud ej tillåtit mig sjelf uppenbara min hemlighet.