Göteborgsposten – 14 juni 1866, sida 1

framtiden är farlig för såväl den enskilde som solken, verkande både slöhet och tvehågsenhet i afgorandets stund. De nordiska folken måste derför tänka på framtiden, hvilken förskrifver som en oeftergiflig pligt. att de bereda sig till att skarpt begränsa sina kanter och sammangjuta sig till en likartad massa, hvilken ej längre är en nationalitet blott till begreppet, utan äfven i verkligheten, och är färdig att stå som en man för sitt berättigande. De maste detta för saväl sin nordöstra gräns skull, der de hotas af Ryssland, som för sin södra, der de hotas af Tyskland. Förf. vänder sig nu uteslutande till den södra och kommer sålunda till frågan om Jutlands vigt för Norden, Tyskland är ofritt. Derför vandra tyskarne ut och in på sina grannars område, dit de medföra från saderneslandet språk, seder och vanor, utan att, i de slestu fall, vilja fullt naturalisera sig hos detta gäst vänliga tolk, som emottagit dem. De bilda större och större kolonier, bli mäktiga och påtrycka, eller vilja det åtminstone, de gästvänliga kommunerna den sgermanische Schablone, som håller nationalitetsandan vid indifferentismens noll och ersätter densamma med det uteslutande materiela förvärlvets och affärernas kosmopolitism, hvars lösen år: lefve det närvarande! död åt framtiden! Håraf följa tvedrägt och käbbel, då en kris kommer. På kolonisterna följa hotande noter, efter noterna occupation, efter occupationen annexering — en del af den gästvänliga och fria nationalitetens indragning med sitt område inom gästens, främlingens ofria land. Preussen har, sedun det tog Slesvig, endast tvenne alternativer att lölja: att anlingen aterlemna bytet till dess rätte egare, eller fullborda den påbörjade eröfringen-. (Ploug). Det kan ej aterlemna bytet, om det icke tvingas dertill al ötvermakten. Men hvilken stormakt vill nu i sjelfva verket föra Danmarks talan i den riktningen. Frankrike är den enda, och dess politik är den allmänna omröstningens afgörande, men -Ilolstein anser ej den gränsdelningen tilllyllestgörande (Manderström), och skall, salange det kan, söka omintetgöra den. Att gå i krig för densamma vill dessutom icke Frankrike, om ej andra kombinationer komma till. Preussen skall derför nodgas behålla, hvad det nu en gång bemäktigat sig, ständigt beredt till kamp derför, hvarigenom eröfringen skall erhålla ett alltmera stigande värde. Och så skall det fortvara, tills en annan och friskare vind börjar blåsa i Europa — känna vi ej redan de förebådande tecknen dertill? —, hvilken åter höjer den sanna nation.litetsprincipen, icke den som gör folket till absolutisternas och eröfrarnes lekbollar, utan den som läter folkens sjelfbestämningsrätt bli en sanning, Att behålla det eröfrade, är för Preussen detsamma som att tvingas fullborda den pabörjade eröfringen, d. v. s. utbreda det tyska elementet öfver Jutland ända till Skagen och Åtid efter annan tillegna sig, såsom tillhörande Tyskland, de diotrikter, der detta element småningom förvärfvat sig en öÖfvervigt(Manderström). Denna fara måste af hela det samlade Norden förekommas. Konung Oscar ansåg i tiden vett angrepp på Jutland vara hotande för hela Nordens sjelfständighot, hvilket han ock ville med väpnad makt motsätta sig. Sveriges utrikesminister Sijerneld skref ock 1848 till Berlin, att Åkonungen deri såg en fara uppstå för hans egna staters säkerhet. Om Preussen komme i besittning af Jutland, skulle Östers, vara stängd för Sveriges och Norges flottor, en fullständig cul-de-sac. Åtörsta delen af Sveriges vestkust, nu så vygg i sin värnlöshet, skulle ligga blottad eller oerhörda summor kräfvas, för utt befästa den. Göteborg, af naturen ämnadt till en stor industriel hufvudort och kommers:el nederlagsplats i Norden, skulle måhända en vacker dag ha framför sig, endast på några timmars afstand, ett nytt, men preussiskt Bomarsund, som kanske inga vestmakters flottor skulle vara hugade att jemua med marken. Norges kust skulle likaledes vara på ett högst betänkligt sätt blottad-. Man kunde tänka sig, att Ryssland i ersättning härför skulle af Preussen betinga sig sådana fördelar, att dess önskningars uppfyllande å Norges nordvestra kust skulle bli sannolikare än nu. Om Preussen finge Jutland, skulle en oförsonlig fientlighet uppstå mellan Preussen och Skandinavien, af hvilken endast Ryssland skulle draga sördel. För att nu förekomma dessa eventualiteter, hvilkas möjlighet törf. ganska klart bevisar, måste man befästa de andliga och materiela band, som nu förena Jutland med Norden, och gifva dem ännu större utbredning, för hvilket förl. förslagsvis framkastar den tanken, att Fredrikshavn och Göteborg böra förenas genom en regelbunden ängbatstörbindelse; att Jutlands jernbana färdigbygges till Fredrikshavn, så att Norges och vestra Sveriges förbindelser med kontinenten taga denna riktning, hvilket skulle befrämja Jutlands uppblomstring och binda dess asskiljuhet; att Norge lägger sin tillämnade telegrafledning till England öfver Jutland m. m. Ilättets andra uppsats är besvarandet af frågan: Kan der göres noget for at tilpejobringe enhed i de nordiske sprogs retskrivning: På denna uppsats fåsta vi särskilt våra läsares uppmärksamhet. Bland det första som bör göras nämner förf. borttagandet af det stumma e i danskan och fv i svenskan, sammanslåendet at de båda tecknen för ett ljud å och e, utbytandet af k och g mot endera, emedan det gör detsamma om jag skrifver kvinna eller qvinna. Om öfriga reformer i rättskrifningen hänvisa vi till förf. sjelf. oo Af bokanmälningarne är den om De Nygifta och Brand af synnerligt intresse och särdeles väl hållen. På anmälningarne tölja några ÅBemerkninger öfver detta års danska konstutställning i Köpenhamn, hvilka skola vara af intresse för dem, som vid den stora skandinaviska konstutställningen i Stockholm vilja göra sig bekanta med den danska kon— W. F— — — Jag åtager mig att sjelf återkalla I om han skulle oltömma det