Göteborgsposten – 14 juni 1866, sida 1

Jag åtager mig att sjelf återkalla honom till det passande, om han skulle glömma det. Med dessa ord vände sig konungen till Renaud, hvars öppna och lugna blick hvilade på honom. — Kom närmare, M. de Francheterre, sade han välDen unge officeren nalkades utan fruktan eller förvirring. — Ni vet, min herre, yttrade kardinalen, att jag förut bevisat er mycket intresse. Jag tillåter mig att erinra er derom i närvaro af H. M:t och hans höghet, på det att det må ådagaläggas att den tillgifvenhet de visat er i mina ögon äro en kraftig förespråkare. Jag fordrar ej af er onyttiga erkännanden eller vill framkasta beskyllningar. Jag känner er ledsamma belägenhet: ni är utan namn och utan samilj, och er stolthet lider utan tvifvel häraf? — Min stolthet! afbröt Renaud med djup bitterhet. — Har jag misstagit mig om rätta ordet? frågade kardinalen. — Ja, nådig herre, men det betyder föga, svarade Renaud i samma ton. — Sätt i stället för stolthet hvad ni behagar, min herre, men erinra er en sak. Hofvets mark är glatt och man halkar lätt. Historien bevisar att det ej är en vanlig banalitet jag härmed yttrar. Nåväl, ni är ung ännu, ni har framför er lysande framtid, om ni känner er ega kraft att motstå denna hop af missnöjda, som fört er med sig ... — Förlåt, min herre, yttrade Gaston, sade ni icke nyss att ni ej ville framkasta beskyllningar?