Göteborgsposten – 11 juni 1866, sida 2

göra med. Jag skulle visserligen ha föredragit att man belallt mig dricka en butelj Valette med er; men då man gifvit mig ett helt olikartadt uppdrag, så kunde jag ej... — Jag tror er, afbröt Michel, och hvad mer är jag antagor både de kläder ni erbjuder mig och det glas Valette hvarom ni talar; men tro mig, börja ej omigen något sådant som ni i dag på morgonen hatt för er. För framtiden skall jag vara på min vakt, och min sorg skulle vara stor om jag nödgades med ett pistolskott krossa hutvudet på en så förbindlig kamrat. — Godt! satom oss ej vidare tala om saken och följ mig om ni känner er tillräckligt stark dertill. Michel lät ej vidare bedja sig. Bada två reste sig och gingo att i närmast belägna värdshus besegla sin nyss ingångna försoning. Uuder denna tid närmade sig grefven och markisen det kloster, hvari Blanche var innesluten. Den unga flickan blef ötverraskadt öfver det strålande uttryck som denna dag stod att läsa i hennes fars ansigte, i stället för det dystra allvar hvaraf hans drag sedan en lång tid tillbaka burit pregeln. — Se så, min ficka, sade grefven i det han omfamnade henne. Du måste till hvad pris som helst redan i dag hjelpa mig att reparera den orättvisa jag begått. Blanche anade ej meningen af dessa tvetydiga ord. Hvad hon förstod var att herr de Valencå återgaf henne friheten, att hans vrede var förbi; dessutom ingaf henne det glädtiga utseendet i hennes fars ansigte en känsla