Göteborgsposten – 9 juni 1866, sida 1

Lördagen den 9 Juni. — — der rådande, af ingen förkättrade modet att kläda eller rättare sagdt icke kläda sig; då svettdropparne bildade osköna kaskader i våra brinnande anleten och i oförsynta, ehuru lyckligtvis osynliga rännilar banade sig väg kors och tvärs öfver hela vår flämtande lekamen; då hvita västar och iskylda sommardrycker strukit åt med en förvånande fart, — efter allt detta afrikanska solbadd midt uppe i Norden, kunna vi nu ändtligen någorlunda hemta andan, någorlunda, ty ännu i går visade termometern åter ända till 20 gr. varmt i skuggan. Annat slag uppe i Luleå-trakten, der vårsolen ännu icke mäktat lösa vattendragen från deras ispansar! Emellertid står naturen nu, tack vare de senaste iregnskurarne, i sin herrligaste fägring, försommarens ljufligaste, men ack, så förgängliga, prydnader, syrenerna, sprida som bäst sina berusande vällukter i våra trädgårdar, hela jorden står smyckad som en ung brud, öfver hvilken himlen, prydd med den gnistrande solitären, solen, hvälfver sin azurblå pell, lifvet synes så ljust och skönt och — just då vänta vi, att telegrafen skall bringa oss underrättolsen om att det första kanonskottet gifvit signal till ett af dessa blodiga skådespel, från hvilka törsoningens engel vänder sina blickar och — gråter. Lyckliga emellertid vi, så länge vi slippa vara med om leken, så länge vi i allsköns ro kunna få tänka på den stora utställningen i Stockholm, på de nedsatta passagerareafgitterna å jernvägen, på regleringen af Ilagaheden och Getebergsängen, på nedsättning af sodaoch seltersvattenpriserna och på uppsättning af en ny, snygg och allestädes närvarande stadsbudskår m. m. Ännu kunna vi i allsköns ro lunka ut till Lorensberg, eller i Trädgårdsföreningen höra vår, likvisst endast tills i dag, enda sextett, efter sina vidunderligt stafvade programmer ge oss hvarjehanda musikaliska godbitar till lifs. Vi kunna sitta der och se de glada grupperna af med den hvita studentmössan nyss prydda ynglingar, hvilka efter veckans maturitetsexamina i ett jemförelsevis stort antal uppenbarat sig på nämnde lustgårds horisont. Det är glädjande att erfara, att examina denna gång kunnat, af de dertill mest kompetenta personerna, censorerna sjeltva, förklaras såsom särdeleles tillfredsställande. Någon kuggninghar också ej denna gång förekommit, utan alla de unga adepterna i kunskapens och vishetens förgård ha med heder undergått denna I:sta gradens reception i Lärdomens ansedda ordenssällskap. Lyckliga ungdom! Du står nu vid början af en bana, som för mången synes beströdd med idel rosor, studentlifvets, men var på din vakt, vid sidan om den gapa djupa afgrunder och i den yppigaste, mest lockande af dessa nöjets rosor lurar kanske den giftigaste masken. Njut af lifvet, men med besinning, och kom ihåg att nöjet är mödans och det ärliga arbetets lön, och du skall, när du en gång viftat ditt sista farväl åt vännerna på Fyris strand, utan några bittra hågkomster kunna se tillbaka på de gyllene dagar, om hvilka skalden sjunger: Aldrig du mer. dem återser, Studentens glada dagar, Fåfängt efter dem du jagar, De återkomma aldrig mer! Vi lefva i fallissementernas tid; den ena dagen ramlar en kyrka i hufvudstaden, den andra ett ansedt hus i London, och följderna bli i båda dessa hänseenden endast ruiner och elände. För att nu uteslutande hålla! oss vid ras i den första bemärkelsen, så finnas nogde, äfven här på platsen, som utgjuta sig i beskärmelser öfver det oförsvarliga utis att icke i tid tillräcklig vigt lades vid dej: olycksbådande sprickor, som flera dagar töre den rysliga katastrofen yppade sig å tornpelarne till katolska kyrkan i Stockholm. Men s — hvad sägen I sjelfva, go vänner, om detta l obestridliga faktum, att midt i vår goda stad, en af dess mest trafikerande byggnader er-J bjuder liknande, om än icke fullt så stora anledningar till befarande af olyckshändelse. ; J l t Bller hvad skulle väl ert eget omdöme vara om en byggnad, hvars alla trappor och hvalf iro uppfyllda af springor, icke små, fina och möjligen endast befintliga i sjeltva rappningen, utan stora, iögonenfallande och olycksbådande genomgående? På huru säkra fötter tror ni väl en byggnad står, då murarne gunga endast en lastkärra kör förbi, och då sjunkandet , varit så betydligt, att åtskilliga af stentrapp-Al stegen sprungit midt itu? Ni skakar på huf-s vudet och er panna får en viss likhet med le fårade väggarne i — Gamla Tullkammare1 nuset, ty det är denna byggnad vi mena. KanI vända någon vill invända, att nämnda förål3 lIrade publiqua byggning, för att tala med t salig Cederbourg, i många, många år sett lika anskrämmelig ut, men i så fall äro vii tillälle att upplysa derom, att på de tvenne sista 1 ören skröpligheten tilltagit i en hösst arnvän. I