Göteborgsposten – 9 juni 1866, sida 1

branden i Masthuggsbergen. Gud vet hvar den värde referenten i den natten hade sitt minne. Enligt annat förnuftigt, men med en smula bättre minne begåfvadt solks beräkning var det minst den sjette gången anno mundi 1866 som de dofva klämtslagen från kyrktornen och de skrällande brandskotten från Gustaf Adolfs torg tillkännagåfvo, att det härjande elementet ånyo brutit sig löst, för att sprida sorg och jemmer bland hundradetals fattiga menniskor. — Så hänger det ihop med den saken, var så god och kom ihåg det till nästa gång, hr referent! ODocck, vi vilja icke vara alltför stränga, måhanda kände ni er så uppskakad af den sorgliga tafla, ni nyss lemnat, att ni i hast på morgonqvisten tyckte alla årets föregående jemtörelsevis obetydliga eldsvådor förblekna vid de blodröda flammor, som då slogo tillsammans öfver mer än ett tjugotal af till största delen obemedlade medmenniskors boningar! om det bekräftar sig hvad man har skäl att misstänka, nemligen att äfven denna eldsvåda förorsakats genom mordbrandsanläggning, då skulle vi denna natt för en timma eller par velat haft den samvetslöse usling i våra händer, hvilken varit första upphofvet till det upprörande skådespelet, och vi skulle sannerligen icke släppt honom så lätt. Vi skulle släpat omkring honom från den ena gripande taflan till den andra, framställande scener af den mest sorgliga art, af mensklig bjelplöshet, af rådvillhet och panisk förskräckelse, scener, som, om han på förhand kunnat ana dem, säkerligen skulle hejdat honom i hans svarta dåd. Att se dessa rundtomkring brandstället å bergsklintar, i dalgångar, under ögonblickets villervalla handlöst hopfösta pyramider at fattig mans torftiga bohag, hvilket, skralt nog förut, säkerligen ytterligare försämrades under de brådskande bergningsförsöken! Att se de sorgliga grupperna af bleka, stirrande, gråtande och klagande män, qvinnor och barn, de flesta halfklädda, många i blotta linnet! Att höra de förvirrade, orediga ropen af mödrar, som sökte sina barn, af barn, som sökte sina mödrar, höra ur beklämda bröst utstötas klagorop som dessa: Nu, nu, brinner det hos oss också! eller: Gode Gud! Vi ha förlorat allt hvad vi egde och hade!, sannerligen, den, hvars öga icke tårades vid dessa hemska scener ur det menskliga eländets historia, den måste ha egt ett hjerta af sten! Och när solen i allt sitt majestät rann upp öfver den purpurfärgade bädden i öster och belyste de sorlande grupperna, de förbrända tomterna, från hvilka de gråhvita skorstenspiporna likt bleka vålnader sträckte sig mot höjden, liksom nedkallande hämnd öfver den brottslige, som åstadkommit allt detta onda, när fåglarne i de i vårlig grönska prunkande träden började uppstämma sina lofsånger till verldarnes upphossman, när deras glada sorglösa qvitter blandade sig med det skärande bullret från de rykande ruinerna, då, 0, mordbrännare, skulle dina skygga blickar, bländade af strålarne från den allseendes öga, ha sänkt sig mot jorden, dina knän skulle ha darrat under dig, förkrossad och tillintetgjord, sargad af en för sen ångers gnagande qval, skulle du ur djupet af din skuggomhöljda själ hört ditt samvetes röst ropa till dig: Eländige! Kan den rättvise Guden ega någon förlåtelse för en sådan usling som du! Denna sorgliga händelse kan leda till många reflexioner. Först och främst den: huru länge skola väl vederbörande, som medl: en, minst sagdt oförklarlig sorglöshet tillåtit uppförandet af dessa hopgyttrade huslängor, utan plan och ordning liksom uppslungade på bergshällarne — huru länge skola de visal: en ännu oförlåtligare brist på förutseende genom att ej gå i författning om anordnandet af lämplig vattentillgång i denna oländiga trakt af Masthugget. Astadkommandet af enl. tillräcklig, ej utsinande vattenreservoir i den s. k. Paradisdalen är bevisligen möjligt, torde ej medföra några särdeles afskräckande omkostnader och är derjemte flera gånger både offentligt och enskildt påpekadt. Så länge det nuvarande förhållandet får fortfara, anse vi på goda skäl ledarne af kommunens angelägenheter moraliskt ansvariga för deras uraktlåtenhet att, hvad på dem ankommer, söka förebygga eller mildra fasorna af dylika olyckor. Innan vi öfvergå till veckans vidare, mer eller mindre vigtiga tilldragelser, är det för oss en kär pligt att i allmänhetens åtanka innesluta den konsert, som, till förmån för de genom senaste eldsvådan nödlidande, i afton gifves i Trädgårdsföreningens park. D2 man — — — mm Z2 A