Göteborgsposten – 7 juni 1866, sida 1

egt rum, ty de betraktade hvarandra med ömsesidig förvåning. Michel gaf ej akt derpå och gick ut. Knappt var han ute på gatan förrän den ene af dessa två min reste sig, sprang fram till dörren och såg honom aflägsna sig. — Vinta på mig! sade han till sin kamrat i det han skyndsamt lemnade värdshuset. Emellertid styrde Michel, klädd i de trasor han lånat och med mössan djunt neddragen öfver ögonen, kosan mot klostret des Dames-Blanches och blandade sig i den hop af fattiga som redan stodo der och väntade på den timma då himlens manna skulle nedfalla för dem. Ingen gaf akt på honom eller märkte att en nykommen smugit sig in bland dem. En rörelse som uppstod bland dem tillkännagaf för den företagsamme tjenaren att dörren snart skulle öppnas. Gruppen slöt sig allt närmare tillsammans och nalkades omärkligt klostret. Michel följde strömmen, satte sig på en afvisare och. började med ögonen riktade mot jorden fundera på bästa sättet att intränga till Blanche. Han visste icke att den unga flickan i egen person biträdde vid utdelandet af almosor. Han var redan till den grad upptagen af sina tankar, att han ej såg huru mot honom nalkades ett sällskap af fyra personer, i spetsen för hvilka var grefve de Valencå.