Göteborgsposten – 31 maj 1866, sida 2

r en af de vigtigaste artiklarne i 1815 års fördrag, etta misstroendets måsterverk, som wienerkongresen, af hat till vår då nedtryckta storhet, vår då förunklade ära, hade uttänkt, men hvilka båda åter bpstätt på Krims och Lombardiets slagfält. Hela Tyskland tillhör Tyskland. Men utan att göra anpråk på något för sig sjelf, skulle Frankrike icke unna hoppas, att, medan tyska förbundet omorgaviserar sig i all frihet, för att hos sig sjelf utplåna bangenäma minnen, det skulle modifiera sakernas ställning på det sätt, att den fientliga karakter, som len inre indelningen af dess länder vid våra gränser från början hade i och för sig, blefve mildrad ? Detta ir utan tvifvel enkla elementer till en transaktion. Men vi tro, att dessa elementer kunna allvarligt tjena till en fredlig pacifikation, och vår åsigt är, att klokheten och förnuftet böra tillråda de intresserade parterna, att hålla sig fast till denna möjlighet för en öfverenskommelse. Om de tillbakavisa desamma eller icke finna några andra, skola Tysklands och Italiens öden olyckligtvis prisgifvas åt händelsernas nåd. Hvem vet, hvad som skall framgå ur denna sammanstötning af mer än 1,500,000 soldater! Frankrike, som gjort allt för att undviku den, skall derefter icke ha något annat att göra än att innesluta sig i sin neutralitet, i det att det förehåller sig sin handlingsfrihet. Men hvilka sjelfförebråelser måste icke de göra sig, hvilka, då de kunde bespara verlden det oberäkneliga onda af denna stora kamp. vägrat sin medbjelp till hederliga transaktioner. Det är otvitvelaktigt, att Frankrike kommer att i denna riktning trycka på konferensen, om denna kommer till stånd, hvilket verkligen lärer ännu vara osäkert. Af Pays antydningar visar sig i alla fall tillräckligt, hvilka utomordentliga svårigheter konferensplanen företer och hvilka invänningar som skola göras, så fort en bestämd lösning af en at de brännande frågorna föreslås. Att gifva Österrike ersättning i turkiska provinser, är i och för sig ett vågsamt företag, oafsedt om Osterrike vill mottaga en tillökning af slaviska länder, hvilken skulle än mera påtrycka det prägeln af en slavisk makt (slaverna utgöra nu redan 45 pret af Österrikes mångtaldiga nationaliteter). Om förbundsreformen skulle leda till återupprättandet af 1806 års Rhenförbund, skulle man i stället för en tysk enhet, i hvars namn Bismarck föreslagit reformen, ej ernå annat än en fullkomlig tredelning af Tyskland, hvaraf likväl den ena delen (Rhenförbundet) väsentligen skulle stödja sig vid Frankrikes inflytande och protektion. Det kan emellertid med temlig bestämdhet förutsättas, att blotta hänvisningen på Rhenförbundet i en fransk officiös organ skall väcka de allvarligaste betänkligheter i Tyskland. Skulle emellertid konferensen verkligen till behandling upptaga frågan om att gifva Osterrike i ersättning mot Venetien Bosnien och en del at Herzegovina, båda turkiska provinser, så måste äfven den orientaliska frågan komma före på konferensen, och huru mycket denna då måste invecklas, är lätt insedt. På samma gång Rumänien, i trots af Turkiets protest, väljer sig en utländsk furste och denne skyndar sig till sin nya hufvudstad samt atger ed på författningen, utan att de curopeiska makterna tilltro sig göra någonting deremot, — på samma gång börjar tursten af Serbien underhandla med de europeiska hofven och särskilt Frankrike om, att få samma frihet som Rumenien och framför allt att de turkiska besättningarne må utdrifvas ur fästningarne. Från Belgrad söker man framkalla en stark rörelse bland alla Turkiets underlydande folk, isynnerhet de sydslaviska och romersktkatolska albanesarne, medan ett parti i Grekland söker att bringa till utförande den stora tanken om att befria de grekiska landsdelarne, hvilka ännu törblifvit under turkiskt herravälde. Ett litet försök har redan gjorts, men alldeles misslyckats: friskaran angreps af turkarne och tillfångatogs. På öarne råder deremot stor jäsning, isynnerhet på Samos och Kreta. Innan det lyckats diplomatien att lösa de föregående tvistefrågorna, uppdyker ånyo en, som företer de största svårigheter. Österrikes, man kan gerna kalla det så, diaboliska uppförande mot det arma Venetien i närvarande stund kan ingalunda lämpa sig till en passande ouverture för den nya europeiska konsert, som man påstår sig vilja trumma ihop i Paris. Det tyckes nästan som att Österrike vill genom omenskligt förtryck upphetsa italienarne och bringa dem i harnesk, så att de ej längre kunna hållas tillbaka, utan skola börja krigsdansen med Habsburgaren till vis-å-vis. Först pålägges Venetien en stark tvångsinqvartering, derpå göres en åfvenledes stark utskrifning i den olyckliga provinsen, hvarefter dennas egna söner släpas bort och tvingas att arbeta å Österrikes nordliga befästningar — för italienarne detsamma som Siberien för polackarne. Då i konungariket Italien ropet: under vapen! ljuder och Garibaldis namn åter dånar från ena ändan af den italienska halfön till den andra, börjar en del unga, alltför unga venetianare att strömma ut ur den så tungt hemsökta provinsen, tör att ställa sig under Garibaldis fanor och segra eller dö för sin fäderneprovins frihet — och nu hotar den österrikiske ståthållaren derstädes hvarje emigrant med dödsstratt och em Mm — — 0. —