Göteborgsposten – 31 maj 1866, sida 2

upp tidigt på morgonen, gjorde en promenad i staden för att dämpa sin feberaktiga otålighet och passade på ankomsten af den nya truppkär som skulle öfvertaga tjenstgöringen i kardinalens palats. Det var två dagar efter grefve de Chalais afrättning, hvilken Michel hade bevistat och hvars hemska detaljer gjort ett högst smärtsamt intryck på honom. Gardisten anlände, blef honom varse och lät honom genast inträda i de inre rummen. Detta var redan mycket, ty den olycklige supplikanten hade hittills ej nått ett så lyckligt resultat. Båda två ställde sig vid dörren till antichambern, väntande på att officern skulle passera, för att anhålla om hans medverkan till den önskade audiensen. Deras väntan blef ej af lång varaktighet. Som de öfverenskommit, presenterade gardisten Michel som sin bror och oaktadt det ej fanns någon likhet emellan dem, drog ej officern i betänkande att tro det. Men då de anhöllo om hans välvilliga bemedling för en audiens hos premierministern, uqpgafvo de ej hvilka motiver den unge mannen hade för att så ifrigt önska en sådan. Officern lofvade att göra sitt bästa för att tjena dem och begaf sig till hans eminens för att för sin nye skyddsling anhålla om det samtal denne önskade. Richelieu var vid dystert lynne. Han hade under tvenne dagar mottagit högst få besök. Kanhända stod bilden af Chalais framför hans själ och samvetsqvalen gnagde hans inre. Han biföll officerns begäran med de orden, att han i detta ögonblick föredroge ett besök a! den simplaste bonde snarare än af den förnämste adelsman.