Göteborgsposten – 31 maj 1866, sida 2

— Jag skall väl akta mig derför. Var lugn! Den unge mannen aflägsnade sig med hjertat fullt af hopp. Huru skulle han nu använda de fyra dagar som skiljde honom från det efterlängtade ögonblicket? — I alla händelser, sade han för sig sjelf, är det nödvändigt att jag studerar den blifvande krigsteatern, och att jag uppgör min plan för fälttåget. Han styrde sina steg mot klostret des Dames-Blanches, som han alldeles försummat och tillbragte hvarje dag flera timmar med att studera husets byggnadssåätt. Resultatet af hans forskningar blef ej annat än att han en morgon klockan åtta upptäckte en skara tiggare utanför klosterporten, att de inträdde genom densamma med alla tecken till att vara mycket hungriga, och att då de kommo ut igen syntes de mätta och belåtna. — Parbleu! sade han för sig sjelf, det der var en od upptäckt. Tack vare de pistoier hertigen af Orleans gifvit oss, kan jag värfra åtta, tio, tjugo af det der folket, Jug intränger i klostret, jag enleverar mille Blanche, jag för heune till ett säkert ställe, jag förbereder min herre och ... Ahl! det är ju sannt, han är i fängelse, den stackars gossen! Det är nödvändigt att jag befriar honom först, eller åtminstone att jag rådfrågar honom ... Det medel Michel ville använda var våldsamt, men det var ej dåligt. Han tänkte allvarsamt på att sätta det i verket. Då slutligea den fjerde dagen kom, hvilken gardisten bestämt för utförandet af den plan de uppgjort, steg Michel