Göteborgsposten – 31 maj 1866, sida 2

Fran Utlandet. Den franska ministeriela tidningen Paystamställer nu i en från utrikesministeriet utsången artikel elementer till en fredlig lösning af de bekanta trenne hufvudfrågor, som skola förhandlas på kongressen i Paris. Denna artikel, som ötverallt mottagits såsom ett uttryck af den kejserliga franska regeringens ställning till den blifvande konferensen och af dess mening och konferensens utveckling, äro vi nu i tillfälle att meddela. Etter att hafva bekräftat, att Österrikes bifall till konferensen är ännu alltjemt icke säkert, säger bladet: Den obehagligaste och mest påträngande fiågan är den venetianska. Så länge denna italienska provins icke återgifvits till Italien, befinner Europa sig i fara. Det är ej mera fråga om Italiens anspråk på Venetien äro berättigade eller icke, vi konstatera endast, att ingen fredlig lösning längre är möjlig utan Venedigs frivilliga återlemnande till Italien. Häri ligger en ofantlig svårighet. De som tro, att Österrike kan sålja Venetien, göra sig en underlig föreställning om en regerings värdighet. Men är det då omöjligt, att gifva Österrike en territorial skadeersättning? Är det omöjligt att finna en kompensation, som anstår det, som är i närheten af dess gränser, hvilken gifver det vissa fördelar och hvilken det dertör kan antaga, utan att dess ära eller värdighet lida deraf? Österrike kan gentemot Italien allena endast säga till detsamma: Ni vill ha Venetien? Kom och tag det! Men konferensen skulle representera Europa, och om Europa föreslog Österrike att icke sälja Venetien, att icke afträda det utan mot ett lika befolkadt område, som befunne sig i samma geografiska läge, så skulle Österrike utan att skada sig sjelft, kunna efterkomma Europas önskningar. I så fall skulle Österrike alträda Venetien icke till Italien, utan till Europa, och detta skulle ölverlemna landet till Italien, medan det derunder bevarade Österrikes värdighet, som skulle lida under en direkt transaktion. Svårigheten ligger i att finna detta landtområde. Man kan icke bagära det af Preussen; det skulle vara en illusion af annat slag att tänka på Schlesien; men man skulle kanske finna det vid Adriatiska Hafvet. Här äro svårigheterna älven stora, men man skulle kunna undanrödja dem. Då den venetiska frågan en gång lösts, skulle konferensens arbete vara mycket lätt och enkelt. I det ögonblick, då Tyskland råkar i rörelse vid ordet lörbundsreform och då detta ord betyder framåtskridande i enhetens anda, kan det ej hafva något stort intresse af att så konstituera Elbhertigdömena, att till de redan alltför talrika förbundsstaterna fogas en ny. Bildandet af en sådan stat skulle hvarken vara logiskt eller rådligt på en tid, då den allmänna meningen i Tyskland har den riktning, att Tyskland är alltför mycket styckadt och att landet önskar rekonstrueras på en mera enig basis. Den nuvarande tendensen i sinnena går mera ut på en förminskning, än en tillökning af smastaternas antal, och sannolikt skola under Tysklands inre reorganisationsarbete, hvilket förberedes, några utaf dem vara bestämda att försvinna och uppgå i större stater. Vi inge derföre icke, hvilket mäktigt intresse, hvilket allvarligt motiv, som skulle hindra konferensen från. att villfara Preussens anspråk, hvilket önskar att sättas i besittning af områden som ha kuster och hamnar, hvilkas besittning är för Preussen af reel vigt i hänsyn till dess maktställning till sjös. Europa skall utan tvifvel i en sådan kombination fiana utvägar att utföra en hög handling af rättvisa, i det att det låter till Danmark återlemna den nordliga delen af Slesvig, hvilken, till befolkning och läge dansk, aldrig skulle kunna införlifvas i den tyska förbundsstaten, utan att den nu så mäktiga nationalitetsprincipen skulle kränkas. Den tyska förbundsdagen skall icke kunna vägra ett sådant aterlemnande, ty det har ej varit den, som velat eröfra Slesvig(?); Österrike skulle ha ett större intresse i att beträmja äterlemnandet, än att bekämpa det. Preussen slutligen skulle vinna tillräckligt, lör att icke lägga i dagen ölverdrifna fordringar, hvilka skulle kunna uppröra Europa mot detsamma. Den tyska förbundsreformen angår hufvudsakligen tyskarne, och det tillhör dem att lösa den enligt sina nya intressen och nuvarande tendenser. Men denna konstitution står i direkta förhållanden till den europeiska jemnvigten. Europa har således rätten och phgten att sysselsätta sig med de sundamentalförs dringar, hvilka Tysklands gamla förbundsorganisation skulle kunna underkastas. A konferensen skulle Frankrike kunna erinra sig, att denna organ sation