Göteborgsposten – 12 maj 1866, sida 1

Riksdags-kaleidoskap. LIX. Den 10 Maj. Det är, som ni väl har er bekant, ett odrägligt åliggande att nödgas redogöra för de ofta i hög grad andefattiga förhandlingarne i de resp. riksstånden. Men det är ett till vämjelse gränsande kall att nödgas referera yttranden och beslut, som vittna om den to talaste frånvaro af dessa ädla och upphöjda tänkesätt, som man så gerna vili finna hos män med bildning och humanitet. I mitt förra bref redogjordes för bondeståndets beslut i några pensionsfrågor. Då detta stånds flesta ledamöter befinna sig på en underordnad bildningsgrad och då den egna nyttans målsmäl der äro talrikast, så kan man, om ej ursäkta, åtminstone förklara, hvarföre de utmärktare förtjensterna i olika riktningar ofta ringaktas i detta stånd. I detta bref nödgas jag, så vidrigt det än är, anföra några prof på adelns och presteståndets anspråk på likställighet med det sjerde ståndet i tankar, ord och gerningar. Adelns majoritet omfattade med synnerlig glädje tillfället att — hämnas på en enka, dersöre att hennes man, hvars stora förtjenster om vårt lagverk man ei kan förneka, så kraftigt medverkat till representationsreformen. Denna, i majoritetens ögon, förbrytelse skulle straffas och straffades äfven, derigenom att pensionen för expeditionssekreteraren Richerts enka nedsattes till 2,000 rdr, hvilket beslut äfven fattades och af samma motiv, ehuru det ej angafs, af presteständet. Att grefve Mörner, f. d. statsrådet, öppet angaf motivet för sitt nedsättningsyrkande, vittnar om mod, men belyser äfven fullständigt adelns och presteståndets djupa hat till Richert. Samme grefve erinrade derom att Richert kunnat bereda sin enka en högre pension om han mottagit justitieministersposten, som blifvit honom erbjuden. Hvilken lumpenhet ligger ej 1 denna anmärkning! Skulle väl adeln nu hafva villigare tilldelat den utmärkte reformvännens enka en pension om han nedstigit i grafven som f. d. justitieminister? Ty att han vid sin långt framskridna ålder till sin död velat qvarstanna på denna post är otänkbart at en man, som så väl kände hvad at en person på denna plats oafbrutet fordrades. Att sådana män som friherrarne Rudolf Cederström och Klinkowström utgjorde grefve Mörners adjutanter, kan jag fatta, motsatsen skulle väckt förvåning, men att hr Montgomery-Cederhjelm, och än mera att frih. Liljencrantz äfven gjorde sig till ordonnanser åt samme grelve, det skall väcka harm och förtrytelse hos alla dem som föreställt sig att de begge representanterna lifvas af en sannt ridderlig anda. Friherre Liljeneranta sträckte sitt hat till Richert längre än de öfriga omförmälda, ty han yrkade äfven att det af regeringen försköttsvis till fru Richert utbetalta pensionsbeloppet — utbetaldt emedan regeringen Åtänkt högt om rikets ständer — skulle nedsättas. IIan fick derigenom en osökt anledning att gifva regeringen en spark i det han yrkade att K. M:is proposition i frågan om det utbetalta pensionsbeloppet, skulle läggas med ogillande till handlingarne. Friherre De Geer replikerade de föregånde talarne med sin vanliga moderation, men