Göteborgsposten – 12 maj 1866, sida 1

sedan åtskilliga i år tillbaka lärer I höra till mo det för dagen. II. K. II. besökte under sin vistelse härstädes ätven Malmska hvalen och lärer yttrat sin belåtenhet med det lyckliga sätt, hvarpå det svåra problemet blifvit löst. Ryktet förmäler icke huruvida II. K. H. vid samma tillfälle nådigst lofvat, att i likhet med sin höge broder, hertigen af Ostergötland, (enl. hvad den vid ingången till hvalutställningen försålda broschyren tillkännagifver) med Sin höga person, äfven vid den tillämnade utställningen i utlandet, bereda ex positionen äfven der den värdighet (? 7? 7), hvaraf den med all säkerhet är förtjent. I sammanhang med II. K. H:s härvaro cirkulerar följande anekdot från platsen. lin viss person, som för någon tid sedan utnämnts till ett embete, medförande rättighet att bära en ganska prydlig civil uniform, ansåg det såsom nödvändigtvis förenligt med hans nya rang att uppvakta högst densamme vid hans ankomst, hvadan han iförde sig den ståtliga uniformen. Dock, aftonen hotade med regnväder, derföre påtogs en vanlig civil öfverrock och släpmössan i stället för trekantiga hatten. Sålunda rustad bar det al till stationshuset, der vår etter den furstliga nådens solsken trängtande man lyckades tränga sig fram ända till platformen. IIxisch! lar tågot in i banhallen, och, o lyeka! prinsens kup6 stannar midt framför vår uppvaktandes näsa. I detsamma han, belåtet bugande, är i begrepp att emottaga den furstliga helsningen, öppnas dörren till kupån hastigt, en person at hertigens svit hoppar ut kastar en unisormskappa åt vår man, tagande honom för någon af de uppvaktandes betjening, sägande i höflig, men befallande ton: Var god och håll den här kappan ett ögon. blick! Man tänke sig vår mans bestörtning Ilan, tagen för en betjent, behandlad som er simpel klädhängare. Men ännu var icke måttet rågadt. Efter ett ögonblick återvände den, som i hans vård öfverantvardat det afskyvärda plagget säger ett flyktigt, men artigt tack ! och tryc ker, o blygd! — en blank silfver-50-öring hans hand. Carl XV:s bröstbild i silfver, och det af 3:dje storleken; om det ändå varit i guld, medaljen illis quorom, men nu — tjugo: fyra skilling riksmynt! Det var för litet för så mycket besvär, tänkte vår man, som säkerligen efter den betan icke underlåter att vid dylika uppvaktningar visa sig i all sin glans, utan ötverplagg och släpmössa.