inlade i sina ord så djupt allvar och så stor aktning för Richerts minne, att utgången af hufvudfrågan skulle säkerligen blifvit motsatt hvad den blef, om ej partihatet varit så kompakt. Grefve Björnstjerna tillrättavisade vältörtjent de talare, som i hr Richerts reformverksamhet sökt sig en anledning att nedsätta pensionen till enkan. Grefven hade också uppträdt mot reformförslaget; men skulle sådant oaktadt aldrig förgäta landets tacksamhet till den utmärkte mannen. Att presteståndet med nöje omfattade tilltället att pricka den man, som medverkat dertill, att flertalet af detta stånd snart uteslutande får egna sig åt det heliga kallet, behöfver jag väl icke säga. Menj ändå ljufvare var det för de fromma fäderna att få in effigie korsfästa komminister Ignell, kättaren. D:r Moberger, som började stenkastningen, tillämpade dervid praktiskt det gamla ordspråket hvar och en är herre öfver sin stackare. Sjelf illa anskrifven i ståndet, tyckte han nu ej illa om att Ignell var det likaledes. Ignell, sade han, var en utmärkt personlighet i sitt slag, och deri hade doktorn onekligen rätt, ty Ignell lefde och arbetade i sin ötvertygelse, han var en ädel och frisinnad prestman. Ignell, sade doktorn, skulle passat i universitetskatedern, men icke i predikstolen, och derföre ville han blott tilldela Ignells enka 300 rdr. D:r Falck och några till förnekade att Ignell var en lärd man; hans verksamhet hade blott varit Ånedrifvandek; men d:r F. förteg visligen att anföra hvad och huru hr doktorn consorter sjelf byggt upp. Kärnpunkten i det långa och hätska talet var dock skildringen at det vådliga uti exemplet om enkan vefter en sådan man fick pension. Biskop Beckmans samvete förbjöd honom att bevilja pensionen. D:r Säve förklarade det icke vara värdt att förneka det Ignell varit en ärlig och trogen forskare på det andliga området; anfallet mot Ignell motiverades blott al odium theoloqicum. Deröfver blef d:r Ternström vred och menade tro på att Ignell varit en otrogen forskare. Endast 11 röster beviljade 300 rdrs pension åt fru Ignell mot 23 som voro för afslag. Framställningen om påbyggnad och törändring af rikets städers hus och f. d. Hebbeska huset till passande lokaler för den blifvande riksdagen och dess utskott har bifallits af de tre stånden. I presteståndet borttogs den oskylda frasen att dessa hus tills vidare skola begagnas som representanthus. De goda fäderna ville ej begripa att uteslutningen var barnslig. Efter tiden så medgaf, ordades i borgarståndet åtskilligt om förslaget. IIrr Lemohen och Landegren tyckte att inga påbyggnader borde ske, dels för den korta tidens skull till dess arbetet bör vara färdigt, dels för Riddarholms-kyrkans skull, som blef bortskymd af byggnader, som, märk väl, ligga bakom kyrkan. IIr Ljungberg giorde naturligtvis ock några små finurliga anmärkningar mot inredningen, som han önskar beqväm för de blitvande representanterna; snällt gjordt! Stockholms stad, som begärt kostnadstri upplåtelse af vissa tomtdelar på Riddarholmen, har dervid fått ett bleklagdt nej, stående i ett nära sammanhang med stadsfullmäktiges ljumma intresse för, rättare sagdt afvoghet mot, sammanbindningsbanan.