Göteborgsposten – 11 maj 1866, sida 1

mera sin hänsynslöshet, sin taktlöshet och sin brist på tacksamhet. Sålunda gjorde sig denna majoritet en ära af att nedsätta pensionen åt den så högt förtjente expeditionssekter Richerts enka. Förtjensten af denna nedsättning — som för öfrigt utan tvifvel blir enstaka för detta stånd — tillkommer i första rummet två af ståndets mest anspråksfulla ledamöter, Erik Ersson och den kristligt sinnade Rosenberg. Vidare afslog samma majoritet den ringa pension som föreslagits till den utmärkte teologen och vetenskapsmannen Nils: Ignells enka. I denna punkt var det återigen Rosenberg som tog priset. IIan ansåg det betänkligt att pensionera prestenkor, men försäkrade, att han hade hyst mycken aktning för Ignells lärdom. Med denna aktning må i verkligheten vara huru som helst, men det säkra är, att emellan Rosenbergs pietism och Ignells frimodiga kristendom var svalget så stort, att mest derföre var det väl som mannens fel straffades i enkan, då inga barn finnas att straffa. — Borgarståndet har deremot höjt pensionen från 400 till 600 rdr. Till hofstallmästaren Beijer, den utmärkte organisatören af stuteriet på Ottenby, kunde C. A. Larsson C:o omöjligt bevilja mer än hälften, 2,000 rdr, af den föreslagna pensionen, derföre att B. en gång för statens räkning inköpt en hingst som kostat 21,000 rdr. Ola Bosson Olsson och Hörnfelt kunde ej förlika sig med tanken att professor Boheman skulle få 4,000 rdrs pension. Om hans vetenskapliga förtjenster hade de alls ingen kunskap, och derföre: nedsättning! nedsättning! Af samma anledning vägrade ståndet så gladeligt ett anslag till Vetenskapsakademien för fortsättning af ett arbete som gör landet heder. För åtskilliga tjenstemäns pensionering prutade ståndet ock med mycken hurtighet. Det var dessa embetsmäns eget fel att de ej samlat förmögenhet; till straff härföre kunde de nu gerna suga ramarne. Men ni skall väl ej klandra mig derföre att jag ej längre fortsätter upprepandet af representanternas för de io tiondedelarne praktiska aktning för intelligensen. Man må glädja sig derötver att den tid är snart slut då bondeståndet i sin nuvarande skepnad af krass egennytta och hat till det vetande, som är helt annat än det beprisade bondförståndet, kommer att försvinna. De ledamöter af det rena bondeståndet som i den nya riksdagen inträda skola der förete ett helt annat skaplynne. Beröringen med sannt bildadt folk skall verka godt på dem; de skola då ej längre, som nu ofta är fallet, göra sig till hjeltar i den råa stilen som är så gouterad i detta stånd och som utgör ett vilkor för inflytande. Till outsäglig harm för alla dem, som lyckades i två stånd genomdrifva antagandet af slutstrofen, klämmen, i Bevillningsutskottets tullbetänkande, har nämnde utskotts pluralitet går efter en väldig debatt förklarat denna kläm iche skola åtgöra föremål för votering i förstärkt utskott. Beslutet fattades med 28 röster mot 10. Tretioåtta ledamöter voro då illstädes, men nio ledamöter frånvarande. Denna vakans var ej en tillfällighet. Flera if klämmens målsmän uteblefvo och uppsände nga suppleanter, inseende att om srågan skule föreslagits till afgörande i förstärkt utskott, så hade ett grundlagsbrott derigenom blifvit begånget, och till en sådan skandal ville de :j medverka. — —