Göteborgsposten – 11 maj 1866, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. LVIII. Den I Maj. Beväringsfrågan, som man partout velat göra och verkligen äfven gjort till en brännande fråga är nu i alla stånden behandlad. Bondeståndet, som annars i vigtiga frågor gerna ställa sig i efterhand, skyndade nu framom de andra stånden, och sedan några och fyratio ledamöter uppropats at talmannen, visade sig att Carl Anders Larsson träffat hufvudet på spiken genom sitt yttrande på allmänna sammankomsten, att ingen ledamot i bondeståndet skulle våga uppträda för bifall till förslaget. I de öfriga stånden törfors med större grannlagenhet både mot regeringen och den kommande riksdagen. Man formulerade beslutet så, att regeringen icke blott kan, utan äfven bör, sedan förslag till både armåns och beväringsväsendets reorganisation i ett sammanhang blifvit uppgjordt, ånyo förelägga frågan i sin helhet till en kommande riksdags pröfning. Man skall utan tvifvel snart erkänna, att denna framställning var den enda riktiga, ty i den låg en bestämdt antydd riktning för sakens behandling, hvaremot i bondeståndets beslut alls ingen vägledning finnes för regeringen. Att det beslut som de tre stånden fattade öfverensstämde med regeringens önskan under förhandenvarande förhållanden, är påtagligt af flera talares yttranden, äfvensom deraf att samma formulering af de tre ståndens beslut föreslogs at grefve af Ugglas, professor Ribbing och v. talmannen Muren. Till förtydligande af en i mitt förra bret lemnad uppgift om en ledamots i borgarståndet sällsporda, men föga afundade, utmärkelse att af begge fraktionerna i ståndet finnas lika täckelig såsom ledamots i förstärkt statsutskott, anser jag mig, äfven till kollisions undvikande, böra upplysa, att den lycklige mannen var apotekaren kerblom, representant för Lund, som för säkerhetens skull äfven röstade på sig sjelf. Vid den förestående voteringen om Wernmlandsbanans riktning kommer hr Åkerblom att intaga samma kritiska ståndpunkt som Herkules på skiljovägen. Begge partierna ha lika stor rätt till hans röst, men ettdera partiet mäste han förråda, utan att aktringen för honom särdeles ökas inom någotdera lägret. Ingen hufvudtitel är till sin natur så sorglig, ingen lemnar så rikt stoff till chikaner som den nionde i ordningen. Det utgör, om jag så får säga — allmoseutdelningen i stor skala. Den har redan behandlats och i går afslutats i två stånd, borgareoch bondeståndet. Det törra har lika mycket hedrat sig genom sina beslut, som det senare har gjort motsatsen. Bondeståndets majoritet — jag beder er lägga vigt på detta ord, ty lyckligtvis fanns äfven i detta den krassa materialismens och bonddryghetens hemvist män som förde den berättigade välgörenhetens talan — har ej blott visat sin njugghet, utan äfven och än!