Göteborgsposten – 4 maj 1866, sida 1

tröskeln för att studera Chalais ställning. Så svag han än var, hade grefven likväl sitt mod i behåll. bessa två ytterligheter finnas ofta förenade. Han bar sin fångenskap med undergifvenhet. Emellertid när han såg kardinalen inträda, reste han sig med alla tecken till en liflig oro. — Är det friheten som ni nu slutligen kommer att förkunna mig? frågade han hastigt. — Icke ännu, men lugna er. Jag har ju lofvat er den? — Bättre än så, svarade Chalais i det han höjde på hufvudet; ni har svurit att jag skulle bli fri! — Jag minns det och skall ej glömma det, tro mig. Också har jag svårligen kunnat förklara er flykt. Men det är en punkt rörande hvilken jag önskar få en upplysning som ni ej bör underlåta att lemna mig. — Ännu mera! suckade grefven. Ack! jag har redan sagt för mycket! — Tror ni er verkligen känna alla Gastons hemligheter? — Jag trodde det åtminstone innan ni talade om för mig dender intrigen mellan drottningen och honom. — Det är ej härom jag vill tala. — Må ers eminens då förklara sig! — Ni vet med hvilka Monsieur hade förbindelser? — Utan tvifvel. Jag har sagt er det. Jag har uppnämnt för er hertigen af Lothringen, ambassadören ..-. — Det är ej om dem heller det är fråga. Jag talar om en person som för mig ännu är okänd och åt hvilken